Öppet sinne

Efterverkan av Indien

Efter jag landat från Indien, lovade jag mig själv och andra här på bloggen att jag skulle bli mer öppen och ta kontakt med främmande människor. Jag har bland annat skrivit om det (här) Det har gått förvånansvärt bra. Det började med mannen på tåget (som jag refererar till i länken). Sen har det ramlat på. För några helger sedan, tog jag kontakt med en skön snubbe i en musik butik. Jag hängde med en dam i skoaffär. Umgicks med konstnärs lärare från Italien. Morsat på otaliga buss chaufförer, små snackat på buss stopp. Spontan häng med yogisar. Hängde med två 75+ på en anti rasistisk dag på Sagene, med galet intressanta talare. Bland annat en kurd från Syrien, en Paez från Chile och mycket live rap. På Karl Johan samtalade jag 45 minuter med en Hare Krishna kille. Livet har blivit väldigt intressant. Men det jag vill berätta om är när jag spenderade tre timmar med Rune 52 år från Oslo.

   Söndag. Jag bestämmer mig att vandra upp till Sognsvann och simma då vädret lyser med både värme och sol. Denna morgon har jag sträckt ut ordentligt och efter jag skrivit Måndagens inlägg har klockan redan blivit 12. Egentligen ska jag på Bikram i eftermiddag men bestämmer mig istället för att ta en promenad och simma utomhus. Solen gassar på och jag tok svettas när jag kommer utanför lägenheten. Det är en lång uppförsbacke några hundra meter utanför lägenheten som jag måste glömt bort när jag joggade upp till Sognsvann för några veckor sedan. Jag tar vänster och hittar dom gröna backarna/parkerna som jag joggade ned för senaste gången… P1050891 P1050892 För första gången i mitt liv har jag bestämt mig för att ta av mig tröjan, när jag promenerar. Normalt brukar detta vara en nagel i ögat för mig, men jag har insett att problem jag har med andra är problem jag har med mig själv. Så jag provar. Lite små genant sliter jag av mig T-shirten och stegar vidare upp för backarna. Det är långt. Jag minns inte att det var så pass långt. Efter ca 60 minuter är jag fortfarande ganska långt ifrån sjö fan. 20 minuter ytterligare och jag ser t-banan som rullar in lägligt samtidigt som jag äntrar Sognsvann. Mycket folk kommer. Jag ser några romer med dragspel i hölster, kvinnor med barnvagnar, män som röker, barn som springer och en man med ett enormt rött skägg som går mot mig med en barnvagn, han har en stor tatuering på magen. Men jag vågar inte titta på den, då mannen spänner ögonen i mig. Jag små ler mot honom, och allt är prima lugnt.

   Väl nere vi sjön, kryllar det av människor… P1050897 P1050898 Av sedvanlig vana glider jag av mot höger av sjön. Jag finner en plats där jag kan ligga ensam och lapa i mig solen. Jag har med mig min Kindle, och ser fram emot att slå död på några timmar på denna fläck. Redan hemma har jag tagit på mig mina simbyxor, under mina badbyxor så jag enkelt ska glida ned i sjön. Jag lägger ut min handduk, ställer ned min väska, och försöker få ögonkontakt med någon runt mig. Jag hoppas dom ska ha lite kontroll på mina saker. Jag går ned mot vattnet, hinner kasta negativa tankar mot några människor som ställt sitt pick och pack rakt på stigen. Grymtat lite surt mot några högljudda amerikaner. Tittar snett på hundägaren som står i all sin prakt och njuter av solen. Jag tänker på mig själv. Jag går ned i vatten kanten, det är kallt. Jag tvekar och funderar på att gå hem. Kastar mig ut, och tänker jag kan i alla fall simma runt den lilla ön.

Efter ca 15 minuter simmande är jag mitt ute i sjön. Hur hamnade jag här? Jag inser plötsligt att detta är på riktigt. Det sitter ingen snäll badvakt som på Töyen badet, det finns ingen kant att ta tag i. Det finns ingen att störa sig på. Det är bara jag och naturen. Jag andas lugnt, jag försöker njuta, koppla av. En mås sitter i vattnet och stirrar på mig. Dom ser verkligen ut som datamaskiner i ögonen. Jag simmar rakt över sjön. När jag närmar mig kanten, känner jag efter bottnen. Det är super mjuk lera. Sån lera som man gärna sjunker en meter ned i. Paniken kommer krypande igen. Jag andas lugnt och försöker öka. Jag simmar ned mot stranden på sidan, vänder runt och börjar simma hemåt igen. När jag börjar närma mig start punken, är det en man som simmar i blindo korsandes min väg. Han lyckas stanna precis i min bana och jag blir irriterad. Men jag inser efteråt att hur skulle han kunna veta, hur jag tänker? Jag simmar på max fart, ända in till ”stranden”. En kille och en tjej är ungefär 15 meter ut, liggandes på en luftmadrass. Men en väldigt avancerad sådan, med träram och ett litet bord vid fötterna. Dom röker, och hoppas alla ska titta på dom. Jag går och lägger mig på min baby blåa handduk. Här spenderar jag mina närmaste timmar med att äta en chips påse, en banan, ett äpple och ett päron. Läser ur Kindlen och tar tupplurar.

Klockan börjar bli middag. Jag känner att eftersom det är Söndag, skulle det vara trevligt att laga något speciellt. Jag packar min säck och glider uppåt. Jag är lite kiss nödig, men har redan gått förbi toaletten. Jag klarar mig en stund till tänker jag. T-banan ser ut att precis ha anlänt då jag möter människor på väg ned mot sjön. Jag kommer fram och det står 9 minuter på en skylt. Perfekt tänker jag då det är skog bakom vagnen. Jag glider ned mot skogen för att göra det naturliga, när jag plötsligt hör:

– Vill du köpa slik Oslo? Det står en man och vinglar lite, med böjd rygg så han tittar lixom upp som han hade en keps på sig. Han försöker få ögon kontakt men allt jag ser är två ögon vitor.

Jag har två val. Kärlek eller rädsla. Jag hinner inte fundera så mycket förrens jag hör mig själv säga:

– Kan jag stå till tjänst med något? Jag stannar upp och står vänd mot denna kreation och med mitt öppnaste kropps språk funderar vad mannen vill mig.

– Du kan köpa slik Oslo, säger han. Jag är så jävla stekt just nu, lägger han till.

Jag blir fascinerad. Ända sedan jag läste boken om Slash har jag vart nyfiken på Heroin. Jag frågar vad han egentligen känner just nu.

– Bättre än det kvinnliga könet, får jag till svar. Han kastas genast in i anekdot modus och jag bara lyssnar. Vi står nära varandra och jag står så samma position som honom. Från håll, säger mannen ser vi ut som två backhoppare. Han berättar att när man skjutit upp Heroin i blodomloppet som går det rakt på tarmarna. Så det är inte ovanligt att man skiter ned sig.

– Hade du skitit på dig nu, då hade jag hjälpt dig med än gång. Jag hade inte skrattat, säger mannen.

Han berättar om att han tycker det är extremt viktigt att man får reda på vad Heroin gör med kroppen, varför man absolut, inte under några omständigheter över huvudtaget aldrig någonsin ska ta det.

– Hur gammal var du första gången? Frågar jag.

– 15 år.

Mannen presenterar sig och vi tar i hand. Han heter Rune och är 52 år gammal. Han har under hela sitt liv litat på en ända människa.

Vi skrattar högt och har det riktigt gemytligt tillsammans. Vi retas och Rune ler brett när han klipper den ena anekdoten efter den andra. Jag är lite ledsen, då emellanåt är svårt att förstå för han mumlar stundtals och har svårt att hålla sig till den röda tråden.

Han visar sina sprutor, som är laddade, han visar en pytte liten ”påse” med Heroinet i och en dosa med som jag tolkar det nya nålar.

– Denna lilla klumpen, den går på tre tusen kronor.

Rune visar sina tänder och förklarar stolt att han har alla utom en kvar. Det är högst ovanligt förklarar han. Eftersom heroin missbrukare brukar ha så dåliga tänder och nya går på runt 2-3 hundra tusen kroner.

Han svettas väldigt och klagar på att det är varmt då han har långt fint hår.

Han har två påsar med sig. Den ena är fylld med magasin som han kan sälja. Det är precis som i Stockholm en tidning som uteliggarna kan sälja. Den kostar 50 nok, och han tjänar då 25 nok.

– Jag lovar att fotografen inte tjänar 25 nok, mumlar Rune.

Den andra påsen är sprut attiraljer. Cigarretter och tändare.

–  Är det allt du äger?

Nej då, någonstans i skogen ligger mitt täcke. Rune kliar sig väldigt i huvudet som om han funderar vart någonstans.

– Kan jag inte få bjuda på en glass, mumlar han. För en tredje gång.

– Jag äter inte glass, jag röker inte och jag vill inte ha en Cola.

Rune vänder sig mot hållplatsen av t-banan.

– Är det någon här som har en gulrot till grabben!?

Efter en stunds tystnad, och Rune har lyckats landa på sina skinkor, frågar jag om han har mobil?

– Nej.

Har du penna?

-Nej.

Jag funderar, hur ger man telefonnummer till någon som är tokhög, utan mobil, utan penna och högst tveksam om han överhuvudtaget kommer minnas detta samtal?

Jag har en kopia av mitt anställnings avtal i min ryggsäck. Bingo.

Jag river ut informationen och ger den till Rune. Han bara stirrar på pappret. Jag ger honom mina kontanter jag har på mig, tar en tidning och ger honom en kram.

– Tack Rune. Hör av dig. Lycka till.

Jag går på t-banan och är alldeles tom.

– KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.