Min första resa till Oslo

Bakrund

Vill du att jag läser?

Du kanske inte vet detta men jag flyttade till Oslo, den 20 Oktober 2008. När jag kom hit kände jag ingen. Eller jo det gjorde jag. Jag hade en bekant från Åtvidabergs tiden. ( Det får bli senare historier). Samt Tintin jag spenderade 8 timmar i bilen med. Tintin och jag skulle egentligen ta vårt pick och pack och sticka upp till Kristiansund och arbeta på torrfisk fabrik. Det var sådant man hörde folk göra. Tintin hade redan spenderat tid i Kristiansunds skogar, och förklarat för mig att det blir skogsliv, med stapling av fisk. Det låter stålande. Vi skulle egentligen haft med oss Topsen, som faktiskt var den som tjatade på att jag skull e packa min väska med han och Tintin.

Vi skulle resa i Oktober, minns inte vilket datum, men allt var spikat och Tintin hade spikat boende på camping och fabriken väntade våra tre själar. Men plötsligt får Tintin ett samtal. Finanskris. ‘Hej. Era jobb på fiskfabriken är inte längre till stedet.’ Lite små akut situation i mitt eget liv då jag har sparsamt med finans. Tintin har deg så han klarar sig ett tag. Vi kallar till krismöte hos Topsen som precis har köpt lägga.

Vi dividerar fram och tillbaka hur vi ska låta våra liv fortskrida. Tintin och jag trycker på och laddar för en packad kareta till grannens huvudstad. Medan kaffet blir klart och vi samtalar och river tapet i det ekande rummet slår det mig: Hur ska Topsen hinna med att fixa lyan innan vi rullar vidare?

– Jag kommer till Halloween, säger Topsen.

‘Säkert nickar jag och Tintin, och inser smått att vår bekantskap ska utvecklas till vänskap’.

Tintin driver på hårt. Han skriver mail, som han börjar pumpa ut i hela Norge. Framförallt siktar han på ”Tigerstad”. Alla möjliga jobb, han skickar mailet till mig och ber mig göra samma sak. Vi krigar ut och försöker vinkla orden så att dom ska träffa ”mitt i blinken”, på dom hurtiga arbetsgivarna. Det går, men som i sirap. Tintin har fått några napp på sina otaliga krokar, och har lyckats med en intervju. ’Vi ska börja köra penga transport i huvudstad’, ringer han glatt, och berättar för mig. Jag som inte har så stort självförtroende bakom ratten, känner en svart klump i magen. Men accepterar ändå Tintins förslag och packar min säck.

Resan

Det har blivit den 20 Oktober 2008. Jag är 22 år gammal, har truckkort, har lager erfarenhet från sommar jobb på Åland, och har dåligt med rubler. Jag röker, snusar och super. Samt är väldigt entusiastisk i falukorv. Tintin plockar upp mig utanför min mammas bostad i sin snövita bil från Frankrike. Klockan är kanske 06:00, och vi är glada, nervösa, spralliga och förväntansfulla. Vad kommer hända? Vilka kommer vi att bli? Hur är Norskan? Vad gör norrmän? Alla dessa frågor ekar i mitt huvud, och jag ser på Tintin som ler brett och önskar mig en god morgon.

Jag är egentligen mer bekant med Tintins yngre bror, men har alltid gillat Tintin och gillar höra om alla hans värdsliga äventyr. Han berättar glatt i bilen om, när han badat med vithaj i Sydafrika, när han bodde med en Hells Angels medlem och när han blev rånad som pengar levererade och så vidare. Han är väldigt tillbakalutad när han kör, och lugnar mina krassa nerver och förklarar att allt kommer att bli bra. Men kommer det? Jag förklarar för honom att jag klarar en månad finansiellt men efter det är det kris. ‘Det ordnar sig’, förklarar han och nickar varmt åt mitt håll.

Efter ca sex timmar, når vi Årjäng. Här passar vi på och sträcker lite på benen och tar lite foton på Årjängs trollet. Vi poserar glatt och njuter av friheten av vägen. ’Vi har inget att förlora min vän, funkar det inte i landets huvudstad, drar vi bara vidare, lugnar Tintin’.

Vi kommer allt närmare, och jag som har ansvar för gps:en i bilen försöker lära mig den och knappar in adressen till kontoret vi ska på intervjun på.

Vi kommer till en skylt där det står OSLO. Vi har stad i sikte! På höjden på min högra sida skymtar jag något som ser ut som en Borg, vi kan tydligt se cement broar som för oss, ser extremt smala ut och går huller om buller. Tintin hetsar väldigt och vi försöker båda följa med på skyltarna. Det är konstiga bokstäver och vi tar sikte mot SENTRUM. Tintin säger att han är nervös och att han inte riktigt var beredd på detta. Vi trollar oss igenom och lyckas pricka in huset vi ska till perfekt, Samt vi är i tid.

Intervju

Vi går in genom porten och möts av en korpulent, vaktkläd fyr vid namn Knut, bakom en disk. ’Vi ska träffa Henok’, säger vi. ’Ett ögonblick, säger den korrpulente Knut

Vi möts av en välbyggd herre med kontorsklädsel. Vi tar hissen upp och sätts i ett kontor. ’Det är en tvåmans intervju’, berättar Henok. Det kastas några frågor mot oss och efter en stund slänger jag ur mig:

-”Jag är den typ av människa, att om du ställer mig en fråga, som jag inte kan svaret på, så säger jag det. Men vet du vad, jag vet hur man hittar svaret och jag kommer hitta svaret”, Citat Will Smith, The Pursuit of happyness. Som jag sett två dagar innan. Tintin sväljer och Henok blir tyst.

Efter psykologi test, och Henok ska kontrollera att vi inte är straffade, lovar han höra av sig. Jobbet gäller deltid på att levera kosing. Jag har inga större förväntningar. Vi hoppar in i den franska pärlan igen och funderar vad vi ska hitta på? Vi måste ha någonstans att bo. Vi åker till tågstationen, den borde ligga i centrum. Vi finner ett parkerings hus, och inser vilka lantorts pojkar vi är. Vi stapplar ut på gatan och hittar turistinformation. Fixar en karta och får information om billigt boende. Vi äter lite mat på en kedja och diskuterar framtid.

När vi ätit färdigt tar vi kartan och navigerar till vår andra destination.

Boendet

Efter en halvtimmes navigerande kommer vi fram till något som heter Anker Hostel. Den unge mannen i kassan pratar svenska och är väldigt bekväm med att introducera hans nya landsmän till ”bröd skiva land”. Vi bokar två bäddar i ett sex bädds rum. Vi vänder ut och vandrar tillbaka till den snövite och pratar intensivt om allt vi ser. Spårvagnen som susar förbi, alla som frågar om vi ska köpa hasch, ambulansen som tjuter, all grafiti, alla människorna, vi är begeistrade,  minst sagt. Hänförda av denna fantastiska stad. Allt muller. ’Här vill jag bo’, säger vi i samspel till varandra.

Efter vi hämtat kärran, parkerat och tagit oss tillbaka till entrén. Har vi börjat vandra trappstegen upp till andra våningen där vi ska bonera. Väl i dörren till rummet, fipplar jag upp nyckeln och öppnar. Duschen på rummet står på och jag kan tydligt höra Bruce Springsteen stämma, från en högtalare. Det är en skilje väg rakt framför mig ca 6 meter fram, innan dess står tre bäddar, till vänster en liten kokvrå, utan några plattor. Ett litet matbord mitt i rummet och några stolar. Vi ställer ned väskorna och sätter oss på sängen. En yngre förmåga tittar fram från andra sidan väggen och säger ‘Tjäna’, på dalmål. Vi tar i hand och han heter Ernst. Toalett dörren öppnas och en man i 20 åren kliver ut. Han heter Elvis. Vi samtalar lite och gör oss bekanta. Efter en stund går herrarna ut på egna upptåg, och jag och Tintin kopplar av.

Efter någon timme slås dörren upp. En sliten karaktär står i dörröppningen, med trasiga jeans och öppen skjorta. Han har kraftiga nävar men en smal figur och han är påtagligt påstruken. Han kommer fram och hälsar, och jag känner tydligt doften av exkrementer. Han slår sig ned vid oss och börjar bröla. Han är från Island. Han slänger upp en limpa på bordet, och plockar fram något som heter ”fiskekakor”. Han lägger några fiskekakor på en brödskiva och tuggar frenetiskt medans han samtalar, smulorna lägger sig på bordet men mycket fastnar i hans mustasch.

-Så ni är svenskar, frågar Islänningen?

-Ja det är vi, säger Tintin.

Mannen börjar efter det ladda på med att han inte längre är välkommen till Konungens rike, då han haft en relation med Drottning Silvia. Vi går ut och tar en humle jäst.

Det har hunnit blivit natt och vi tassar hem till våra sängar. När jag öppnar dörren till rummet möts jag först att en väldig snarkning. Törnrosa hade inte klarat sova. Efter det kickar sinne nummer två in. Än idag har jag aldrig i hela mitt liv känt en sådan doft. En blöt hund, doppad i bajs, rullad i surströmming. Mannen behöver ett bad. Vi kryper ned i våra 200 nok bäddar. Innan jag lyckas somna hör jag hur dörren slits upp ännu en gång. Dalmasarna har äntrat scenen och det kommer ett:

-Fy fan! Från den tända hallen.

 

Jag blundar och ler. Vad ska detta äventyr sluta.

 

-KRJ

 

2:06 in i klippet.

 

Ps. Vart är Topsen? Ds.

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.