Att vara 13 år, högstadiet

Saker jag önskar någon sade till mig när jag fyllde 13 år.

Ska jag läsa?

I veckan som var fyllde en av mina kusiner 13 år. Det fick mig lite egoistiskt att tänka på när jag var i samma ålder. Högstadiet, cykla med Michel till skolan, golf, rund pingis, mikro Pizza, Baywatch och Napster. Det är 14 år sedan. Tjejerna började få former, och det var inte längre lika accepterat att spela landbandy eller fotboll på rasten. Nu skulle alla hänga på Gambi, i rökrutan, dricka öl och helst se på när andra spelade pingis.

Jag minns väldigt väl när jag för första gången bestämde mig att ha något kladdigt i håret. Det var typ en Onsdag och jag var nyklippt. Kände mig snygg, och hade en bra solbränna. Jag var lite små ”rultig” efter alla två korv i ett bröd på golfbanan, och givetvis den obligatoriska Daimstruten efteråt efter en 18 hålare.

Jag var i badrummet hemma och plockade fram en tub som för mig såg ut som något man sätter i håret. Det var nått kladdigt skit. Jag tryckte ut den vita smörjan i min hand och slängde upp det i mitt hår. Det kan ju inte vara så svårt, man har ju sett när friserarna gör det. Jag går på touch och speglar mig i vinklar. Känner mig nöjd efter lite gnidande, och har en klassisk uppåtstående lugg, lite på snedden. Som dom flesta kids hade på 90-talet, tänker jag. Men det luktar fasligt mycket kokos. Jag avlutar med att borsta tänderna och tvättar händerna. En sista titt, och snabb fix, för luggen är lite ”blöt”, och vill dabba av lite grann. Jag bestämmer mig att det får duga och hoppar på cykeln. Nöjd och belåten kommer jag fram till skolan efter 10 minuter och hoppas någon ska lägga märke till min lilla förvandling. Efter en stund stöter jag på Tilda.

– Har du gjort ordning håret?, frågar Tilda.

-Jajamen, säger jag lite kaxigt och kisar lite med ögonen.

Jag går till mitt klassrum och jag känner att doften av kokos, förföljer mig.

Några klasser går, och jag känner åtminstone att jag får några blickar. Går in på toaletten några gånger under dagen bara för att spegla mig.

Dagen tar slut och det är dags att cykla hem.

Några dagar går, och jag slöa nog till på fixa frisyr fronten. Senare minns jag att jag frågade min fantastiska mor, vad det var i tuben?

-Det där det är solkräm, fick jag till svar av min mor.

 

Jag var en av ca 20 elever som fick äran att deltaga i Hallstaviks första idrottsklass. Kriterierna för att vara med var att man höll på med idrott, självklart. Det var en intervju med diverse människor, lärare, fotbolls tränare, och någon mer. Det var en salig blandning av människor i klassen med blandade begåvningar inom olika idrotter. Kulstötare, handbolls spelare, fotbollsspelare, hockeyspelare och så vidare. Jag spelade framförallt golf. Beroende på vilken termin man talar om hade vi olika mycket idrott, men oftast hade vi det fem gånger i veckan. Så nivån på lektionerna var hög. Vi fick testa på annorlunda sporter, vart fall för oss bruksort ungdomar. Vi fick bland annat testa Curling, Judo, Spinning och Squash.

En gång per år, när skolan precis kommit igång skede det ett äventyr. För att binda ihop 7:orna, 8:orna och 9:orna med varandra anordnades en utflykt. När jag gick i 7:an, cyklade vi till Grisslehamn som ligger ca 25 kilometer från Hallstavik, tog färjan över till Åland och sedan cyklade, och tältade vi där över en helg. I 8:an, vandrade vi ut i skog och mark och tältade i två nätter (som bara blev en natt). I 9:an så delades vi in i två grupper, den ena cyklade till ett ställe med kanal, och den andra gruppen paddlade dit i kanot. Dagen efter så skiftade grupperna. I 7:an och 9:an, var det väldigt fritt. Vi fick en destination en karta och ett lycka till. Av någon anledning hamnade vi på vilovägar båda dom gångerna. Av ännu någon  underlig anledning, så lyssnade dom som jag var med på mig. I 9:an var det så illa att vi vandrade med våra cyklar rakt in en snårig skog. Jag minns hur vi hade cyklarna på axlarna och kämpade för varje meter. Vi hade två tjejer med oss, och jag kommer ihåg min inre dialog. Den handlade om att vi kanske skulle bli tvungna att populera världens befolkning från denna skog. Vart skulle det gå till, och hur skulle jag göra detta så inte Trosman såg? Helt plötsligt, efter vi bestämt att hitta vägen igen, möts vi av en hund. Svärd som är med, berättar att han känner hunden, och att han har vart i detta hus vi nu kom till. I efterhand har jag skrattat åt hur kort bort från verkligheten vi egentligen var. Och att med bil jag kan komma tillbaka dit på 15 minuter från Hallstavik. Men hur som helst var vi tvärsist på tältplatsen.

Dagen efter skulle vi ro. Det var jag och min trogne följeslagare Trosan. Jag skulle sitta längst bak i kanoten, det är därifrån man bestämmer riktning med åran. Efter några timmars rodd, är Trosans normalt långa stubin utbrunnen, och han har rejält ledsnat på att bli inskickad i vass, och grenar. Även tidigare under förmiddagen när några 7:or stänkt vatten på mig och jag blev så arg att jag höll på att skicka han i vattnet, när jag vevade med åran så hela skocken utgjöt ett ”ooosss”. Vi tog ett byte och farten gick upp rejält. Ibland måste man bara finna sin plats i båten.

När man är 13 år, skulle jag önska att någon sagt åt mig, att livet är långt. Stressa inte, gör det du tycker är roligt och strunta i andra. Att våga stå på sig, när det blåser, att inte falla för trycket och att njuta av dagen. Skolan är tuff. Nu tror jag att miljön jag befann mig i var väldigt god. Men fördom finns alltid. Rädsla och ängslan. Samhörighet, känslan att inte passa in och lyckan med gemensam skapelse.

Jag önskar någon sagt till mig att nu är du du. Samla på dig erfarenhet, lyssna och lär. Stå själv. Fundera och njut. Kvinnor kommer och går, men du kommer alltid att finnas kvar ändå, så låt dom älska dig för den du är. Våga släppa in dom, och våga bli sårad. Du blir bara starkare då. Alla är rädda. Alla har problem, det är bara få som säger det. Våga trampa snett, det är det enda sättet att lära sig hur man går. Slarva inte med maten, börja inte röka, börja inte snusa, det kommer bara bli värre då. Var nyfiken, men var klok, lyssna på din intuition, och samla massa mod. Du är inte ensam, öppna upp ditt hjärta och sjung ut! Låt aldrig någon kalla dig för en mus. Kämpa, kriga och spotta ut. LÄS. FANTISERA. SKAPA.

 

En dag är det dags, jag lovar att DET kommer men stressa inte.

 

Vi har alla varit där du är idag.

Jag var så kär, och jag hoppas du vet vem du är.

Ångra inte, lev. Du är bara 13 år en gång.

-KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.