Skype, Buddistisk meditation, och en Romer

Hej dagbok

Vill du att jag läser?

Nu sitter jag här igen. Ännu en Måndag är avverkad. Förra veckan arbetade jag som truckförare i 64 timmar. Inte mycket annat som hinns med då. Helgen bemärktes med vänskap och en högst otippad kram.

På Lördagen vaknade jag med ett ryck 06:30. Högst otippat efter den tuffa veckan jag gått igenom. Jag arbetade från 07:00-21:32 på Fredagen och hade definitivt räknat med att sträcka ut. Men efter som tuppen inom mig var igång var det bara köra på. Jag slängde in en tvättmaskin, slängde ihop frukosten på en tallrik och slog på min dator. Jag hittade en dokumentär på internet, och smackade, njutande, till underhållningen. En heroinist dagbok, landade jag på. Inte så underhållande med komisk anspråk, men högst intressant. Plötsligt hör jag det klassiska Skype ljudet ‘budupba’ och det är min syster som vill ha kontakt från andra sidan planeten. Jag ringer upp henne. Vi samtalar om hennes nya liv på den enorma ön, och hon berättar glatt att hon klarat teoriprovet till körkortet, att hon har Citrus frukter i trädgården, att grannen har apelsinträd och gubbarna på den lokala puben bär cowboyhatt och serverar utryck som ‘Godday’. Sånt som man bara tror försiggår på duken. Hon berättar att hennes extra förlängning av sin personlighet har svårt att anpassa sig till den främmande kulturen och saknar sin exotiska blå ögde Morbror, hur han saknar Morfars och Mormors galna upptåg i pittoresk små by i landet Falukorv. Säkert drömmer han om vatten spridaren och den gula planeten som värmde hans ryggtavla under dom 14 dagarna innan han hoppade in i tidsmaskinen. Det gröna gräset han kände under fötterna och hur härligt det var när Mormor serverade honom den ena Dolmion efter den andre, hur han lekte med alla spännande spakar i den gröna farkosten, hur någon plötsligt hade byggt ett kudd fort i vardagsrummet. Hur 50 tums tv:en ständigt stod på med något färgglatt skit. Hans sysslingar som pratade på ett främmande språk än dom andra på dagis och hur alla människor var så vänliga och såg honom i ögonen, fast han inte kände igen någon. Hur han blev jagad och uppjassad, hur han kände paniken krypa över honom när han rusade ifrån den alkohol luktande, sprallige mannen till andra sidan tomten. Ja inte är det så lätt att vara tre år alltid.

Efter vårt en och en halv timmes Skype samtal, packade jag min ryggsäck och tog mig dom 20 minuterna ned till säl klubbarnas huvudstad. Här mötte jag en begåvad man i 20 åren. Vi drack kaffe och öl och pratade intensivt under hela dagen. ‘Jag blev lärare när jag träffade min elev’, Robin Sharwan, Munken som sålde sin Ferrari. Så känner jag mig när jag träffar denna unge man, som ständigt ställer frågor, lyssnar och är nyfiken. Jag returnerar till min bostad efter 21, då jag flytt en bit ut på landet. Jag bestämmer mig när jag anländer i min tillfälliga boning, att jag ska på Buddisk guidad meditation på Söndag morgon.

   Söndag.

Jag vaknar långt före klockan som var ställd på 08:45. Jag kliver ur bädden och tar på mig tränings kläderna. Jag kubbar ut och finner en sjukt intensiv uppförsbacke. Husen är väldigt vackra i området jag flyttat, och jag ser sportbilar jag inte ens kan definiera märkena på. Utsikten är magnifik och jag slår av lite på takten och bara tar in min omgivning. Borta vi horisonten är det en kulle. Den är helt täckt med skog. Innan det en mindre kulle och det liksom böljar fram kulle på kulle och skapar som ett hav av vacker skog. Solen har precis rest sig och dimman ligger fortsatt tät mot träden. Det är sagolikt. Vilken morgon. Jag tar ett varv runt i området och finner en kanal jag joggar bredvid. Där kommer jag till en skogsstig och kutar på. Väldigt snart kommer jag till ett staket med en grind som är öppen, så jag bara kör på utan att reflektera för mycket över det. Jag kommer in på ett industriområde och försöker finna vägen ut, men efter en stunds sökande och försök på olika vägar, inser jag att det ända vägen ut är samma väg jag kom in, något jag verkligen avskyr. Jag springer en stund till och kommer till sist hem. Det blev endast 23 minuter men jag känner mig nöjd ändå. Strechar ordentligt, och gör några standard yoga övningar. Är väldigt rädd om min rygg för tillfället, eftersom jag jobbar i så många timmar på lager kan vara lömskt.  Skickar i mig frukt frukost och taggar ut till tåget. Dock är det stressigt och jag tvingas använda mig av min löpar kvalitet. Kommer fram till stationen och ska testa mitt månadskort, som tydligen har gått ut. Löper bort till maskinen för att köpa mig rätten att åka tåget, samtidigt kommer loket in tuffandes och jag tar den betjänte vagnen. 90 NOK, enkel resa för dom 20 minuterna ned till staden. Det blir inte så gratis min meditation idag, tänker jag tyst under min hoodie.

Väl framme i byn, tar jag mig till Kongens Gate 2, och klockan har blivit 09:50. Klassen börjar inte förens klockan elva. Jag sätter mig i solen och läser ur min Kindle och hänförs av ljudet av en fontän som står och brässer vid min sida. Det är nästan som att vara vid havet tänker jag. Jag är nödig. Jag ringer min Stabbe, och diskuterar om livet. Jag har svårt att sitta stilla på trappsteget jag slagit rot. Klockan blir 10:50 och jag tvingas lägga på. Går bort till porten och ser på ringklockan att jag ska ringa på nummer 23. Jag provar men får inget svar. Hoppas dom har toalett, tänker jag. Jag står och små hoppar på min plats och vrider hela kroppen i plågor. 10:55. Jag provar igen, jag har ju tid kvar, 23 denna gången provar jag bläddra på maskinen och trycker på ringklockan. Inget svar. Jag håller på och kremerar inombords. Ser mig runt om för alternativ. Inga finns. Jag testar nr 27 på ringklockan istället där det faktiskt står ”meditation”, några signaler går och en kvinna är på tråden. ‘Have you been here before?’ frågar rösten. ”NO”, klämmer jag fram, samtidigt som jag trycker mot dörren för jag tror hon ringer mig in. ”Okey, you have to go straight througt the mainhall out in the yard, and then take the elevator to the sixt floor.” Jag rusar in i huset, genom korridoren ut på gården. Hissen är givetvis på 6:e våningen. Jag trycker ned den och väntar. Varje sekund är dyrbar. Hissen kommer, jag kan inte koncentrera mig på något annat. Jag kliver in i något som ser ut som ett lägenhet. Jag kliver in i en hall/kök , och möts av en kvinna som är 170 lång, mörkt hår och ett leende lite på lut. Hello! Säger hon och tar mig i handen. Jag kommer in och där står en snubbe som jag hälsar på, han ser väldigt vänlig ut. När jag möter honom går jag runt ett hörn, och där sitter en kille som ser lite ut som en klassisk munk, eller han har sådan frisyr. Ännu en kille i korgfåtölj som ser ganska alldaglig ut, med glasögon, mörkt hår och skäggstubb. Och i två sits soffan mitt emot den alldagliga killen sitter en lite korpulent, blek kille i Hawaii skjorta. Skön blandning tänker jag. ‘Te?’ Frågar tjejen. ‘Sure, and do you have a toilet?’ frågar jag, som lite grann glömt mina begär. Vi har två får jag förklarat, men dom är båda upptagna. Jag känner hur magen skriker åt mig, ’Du sätter dig inte och mediterar förens jag är tom!’. En blond, smal tjej med lång kjol kommer ut genom dörren. Hon sträcker fram sin hand och presenterar sig som Hedi. Det enda jag kan tänka på är att toaletten måste vara ledig. Jag ser killen i Hawaii skjortan tänka samma sak, och ser han smita in medan Heidi, frågar vart jag kommer från. Det blir lite små snack, och jag slås av den märkliga känslan att prata engelska med någon för första gången när jag vet att vi kan snacka svenska. Dörren till lägenheten slås upp igen och in kliver tre män. Dom är alla vältränade, bär jeans skjortor, är blonda, och har vita tänder. Hedi är inte längre med mig. Ingen av dessa herrar tar min hand och jag ser Hawaii kille komma skamset tillbaka till rummet. Innan jag hinner reagera har en av pärltänderna passat på att smita ut i korridoren mot toaletterna. Som tur är finns det två toaletter och jag lyckas hinna ut innan mer kalabalik uppstår. Jag uträtar min behov och ser en lapp ovanför stolen där det står ”tack för att du stängde toa sitsen”. Jag stänger sitsen och går in i lägenheten. Rummet är som vilken lägenhet som helst. Eller inte alls. I hyllan i köket där man normalt ser, Oboy, te, kanske servetter och lite annat krafs är sprängfullt med buddiska häften, bilder på ”gudar”, och böcker. Inne i själva meditations salen, är det plakat på vägarna, tavlor, hyllor med statyer i guld. Budda antar jag och andra ”gudar”. Några känner jag igen från när vi var i Dalai Lamas tempel i Dharamshala, andra har jag aldrig sett. Det står stolar uppradade mot en scen. På golvet finns det kuddar. Precis som i kyrkan ligger det en bok när man går mot stolarna. Jag sätter mig ned till vänster, och ser till att det är vägg bakom mig, och att jag sitter tryggt (jag vet ju faktiskt inte vilka dom här individerna är.) En kvinna kommer in och alla blir tysta. Hon sätter sig på scenen, där det står ett mikrofon stativ i perfekt höjd för hennes mun och jag reflekterade inte över det först, men när hon sätter sig ned och ska säga dom första orden in i miken slår det mig. ‘Can you hear me?’ säger kvinnan på scenen. Jag sitter tre meter bort och nickar instämmande och funderar om hon faktiskt driver med oss. Vi är nu ca 15 personer i rummet och vi blir instruerade i meditationen av denna damen. Hon har en väldigt len stämma, precis som jag föreställer mig att det är på meditations inspelningar. Jag sitter med båda fötterna på marken, rak i ryggen, höger hand i vänster hand med tummarna som möts försiktigt. Andas. Andas. Andas. Lugnt försiktig. Det ändå som är viktigt är att andas. Det är viktigt att fokusera på sin andning och känna hur andningen är kontrollerad och hur den rör sig in och ut genom näsan. Jag är bra på att fokusera. Men hinder på vägen är Hawaii skjortan som har svårt att inte föra ett väldans oväsen under tiden. Meditationen idag går ut på tolerans, omtanke och kärlek. Det komiska är hur jag varje gång blir avbruten av mannen med den färglada skjortan. Men jag spelar med. Efter någon timme har jag en väldig träsmak i min bak. Jag kämpar på, och lyssnar när några låtar spelas. Dom som vill sjunger med ur boken dom har framför sig. Det är skönt att detta inte är en religion, tänker jag som faktiskt riktigt njöt av meditationen ändå. Jag tar med mig orden som, ”Love all”, ”We are all the same”, ”Live in truth”, och så vidare och känner mig riktigt fräsch när jag tackar tjejen som höll i ”lektionen”. Jag delar hissen med en lång norrman med två väldigt stora väskor. Har han snott grejer när alla blunda? Vi säger inget till varandra och ute på gatan ser jag mannen gå snabbt. Jag passar på att ringa en vän och frågar om han är intresserad att ta en söndags fika. Det gör han gärna. Men om 40 minuter, så gå hit åt, får jag besked om. Jag börjar knalla och tänker igenom vad jag har gått igenom. Efter en stund kommer jag till Torggata, även om du inte vart i staden fattar du säkert att det är centralt. En rumänsk man närmar sig mig och bläddrar i ett magasin. Jag stannar in och är helt övertygad om att i livet kan man lära sig något av alla situationer. Mannen, bläddrar i magasinet och frågar om jag kan Tyska eller Italienska? Endast engelska förklarar jag, och skakar på huvudet. Han har vänliga, bruna ögon och en rosa grön sportjacka, han luktar gott och har ett vänligt kroppsspråk. ‘Christian?’, frågar han mig. Jag skakar på huvudet och vänder hela min kropp så vi står mot varandra. Jag lägger handen på mitt hjärta och säger: ’I belive in Love’. Jag tar handen från mitt hjärta och för den mot hans hjärta. Mannen blir så glad att han lägger armen runt mig, och han utbrister ‘Thank you! Thank you Thank you sir!’, Vi kramas och jag studsar vidare, utan magasin.

 

-KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.