Åland, zigenare, 100 kilo strecket

En intressant utveckling

Ska jag läsa?

 

2008 återigen (här), packade jag min, då älskade vän ORC223 och tog färjan över till den finska ön Åland. Jag hade fått jobb där med hjälp av en organisation som heter Nordjobb. Egentligen var mina planer med Nordjobb att jobba på räkfabrik på Nuuk, Grönland. Men så en arbetslös dag i livet. Liggandes i morgon rock på min mammas skinnsoffa som sedvanligt under ett tungt kapitel i livet. Så ringde mobiltelefonen.

– Hej jag heter Robert, sa mannen på andra sidan

– Hej det gör jag med. Svarade jag.

Mannen var chef över ett mejeri lager på Åland. ÅCA Ålands central andeslag. Han erbjöd mig jobb. Jag sa att jag måste fundera på saken då det är ett stort steg i mitt liv att flytta mig från den högst bekväma soffan vidare till den exotiska grannen. I min förvirring berättar jag för min mor och imiterar högst felaktigt mannen på finlandsvenska. Det tog mig senare ett tag att inse att ””åländska” snarare är mer likt gotländska. Öbor… 315_26561979012_3718_n

Du inser kanske nu att jag tackade ja, annars hade jag kunnat lagt ned detta inlägg.

 

En tid gick och denna fantastiska organisation ordnade med bostad och all information jag kunde tänkas behöva för att bo i muminstat. Jag och min charmerande fader tar färjan över för att ”reka”. Jag lyckas köra bil på Ålands huvudstad som heter Mariehamn, vi lyckas finna nordjobbs kontor och vi lyckas finna min bostad. Det är en kåk långt ute på landet in i skogen. En röd, låg villa med lada på tomten. Gräsytor och en grus täckt uppfart med traktor. Idyll. En grill står på lut utanför entrén och jag undrar vad jag har gett mig in på. Inne i huset kommer man till en hall, till vänster är det två toaletter och dusch. Lite lägre fram i korridoren är det en dörr till ett rum. Väldigt enkelt rum med endast en säng. Till höger finner man två nya dörrar på vardera sida, där finns det två nya rum bland annat mitt rum. Där finns en säng och ett bord. Ett fönster på väggen där min utsikt endast är en härligt tallskog. Inne i huvudhuset finns det ett kök med köksmöbler, ett allrum 315_26561984012_4041_n med en 28 tums tv och ett par gamla soffor. På andra sidan allrummet ser det lika ut som på min sida. Så totalt är det sex levnads rum, fyra duschar, fyra toalett stolar, ett kök och ett all rum. Lyx, fyra toaletter på sex personer.

 

Till saken

Några veckor gick, och det var dags att flytta in på allvar. När jag återigen tog den två timmar långa färjan och åkte dom tre milen på ön till mitt område som heter ”Jomala”, vilket påpasslig nog är ”Gud” på finska. När jag kommer till huset möts jag av två kvinnor. Dom är studenter ifrån Finland och ska dela boning med mig. I morgon ska en svensk kille komma till rummet bredvid mitt, och i morgon ska jag börja jobba, på lager, vad gör man då?

05:30 Ska jag stämpla in.

Det är tidigt och jag tar mig nervöst in på mejeriets kyllager. Här står pallar av mjölk, paket av smör, yoghurt, lådor av ost och två herrar iklädda vinter kläder. Jag tar i hand och möter för första gången Mikael och Robert från Åland. Robert som är chefen, frågar om det går bra att kalla mig Ruben som min mail så det inte ska bli så krångligt. Självklart, det har vart mitt namn sedan jag var sex år gammal.

Jag får en lista med saker som ska plockas. Ungefär som en inköps lista. ’Vissa mjölk, och vissa Yoghurt säljer vi endast fem som en’, säger Robert. Så demonstrerar han hur han klämmer ihop fem, en liters mjölk så han endast plockar en gång. Det där klarar aldrig jag. 1369023_10151954789544845_1446196735_n

Bredvid mejeriet ligger ett bageri. Robert tar mig till ett bord som är fyllt med godsaker. Det finns purfärskt bröd av alla möjliga variationer, det finns Berlin bullar, munkar, Wiener bröd you name it. ’På detta bordet är det bara ta vad du vill ha, det är små defekter som gör att dom inte kan säljas men det är inget fel på dom’. Säger chefen till mig. På ÅCA, kommer mjölken från skärgårds kor. Alla kor som mjölkas lever ute i skärgården och njuter av solsken, perfekt gräs och bönder som ger dom kramar. Så kvaliteten är densamma. Osten som produceras på mejeriet är tillverkad av perfektionister. I generationer har dom tillverkat osten och under lunchpauserna när mina chanser dykt upp att lära känna dessa män, kommer jag osökt att tänka på ””oompa loomper”, i berömd choklad fabrik. Smöret är så delikat att det smälter i munnen bara på tanken av det. Jag är i himmelriket. Redan när jag kom till detta fantasi ställe är jag rultig. Jag blev påkörd för några år sedan och det hjälpte inte mig på traven i mitt annars kraftiga sug för käk. Mer om det vid senare tidpunkt. En vän från Åtvidabergs tiden säger till mig innan jag far till spjutkastarnas Monaco att det är sjukt manligt att kliva upp på tresiffrigt på vågen. Jag ser detta bröd, ost fyllda landskap som ett ypperligt tillfälle att göra sonika.

Tillbaka i huset har min nya hus vän anlänt. 315_26561619012_9319_n Han kommer från Värmländsk små by och berättar för mig att han är pansarvagns chaufför. Hur manligt är det? Jag känner en instant kontakt med den unge mannen och vi bestämmer att slå följe till Nordjobbs första ”träff”, i Mariehamn. Vi möter upp med lite finnar och lirar kubb i en av stadens parker. 315_26562584012_8279_nVäldigt trevligt och jag och min nya vän skjutsar ”hem” en galant dam från rallyland. Fröken har kommit till Ön, för att lära sig främmande språk, gärna från blåögd tungviktare.

En ny rekryt anknyter till firman. En ståtlig herre från Uppsala området. En militär, med rak rygg, tydligt markerat kropp språk, med peka med hela handen och ge instruktioner. Vi blir vänner direkt. Han inleder sina dagar att cykla dom ca 12 kilometrarna in till jobbet, jag inleder med en cigg i bilen. ’I min ansökan, skrev jag att jag är stark’, säger han och ler brett mot mig.

Jag har baxat min mors lila hoj till ön. När jag får min första ledighet ger jag mig ut på äventyr. Utan direkta direktiv eller uppfattning om riktning kastar jag mig iväg. Jag hojar ut från skogen, ut på landsväg, förbi sjö, längs åkrar, upp för backar, ned för backar. Finner en skylt ”Uffe på berget”, och en pil upp på, ja ett berg. Till min lycka avnjuter jag pilsner och cigaretter och känner mig fri. 264_17858489012_2881_n Jag spinner vidare och hittar ett gammalt slott. Vandrar runt och ser en ung man i min ålder med högst finskt utseende. Han är säkert nordjobbare tänker jag, men min feghet ställer mig och jag tar inte kontakt med honom. Efter rundturen rullar jag vidare mot okänd destination. Eftersom detta är en ö tänker jag att förr eller senare kommer jag runt och börjar cykla hemåt igen. Jag kommer till en skog och fortsätter på inslagen väg. Jag rullar vidare och kommer till små stugor. Det är en sjö på min högra sida och jag fortsätter bara rulla. Det blir stig, det blir snårig stig och mina stjärt muskler värker så jag måste stanna. Vart är jag på väg. Hur hamnade jag här? Mina tankar måste flugit för plötsligt går det inte att ta sig längre i min riktning. Jag får vända. Som du kanske förstått något jag verkligen avskyr. 962845_10151954789254845_2146482003_n

Den galanta damen och jag slår följe på kärlekens stig. Hon arbetare som servitris och bor tro det eller ej i en frisörsalong. Vi vandrar tillsammans under några månader och vi gör den ena utflykten efter den andra, vi utbyter kulturer och delar kärlekens språk. 315_26562174012_5686_n

En dag när jag och min dam kommer till huset i skogen är där en man. Jag tar i hand och han presenterar sig som Adrian. Han kommer från Rumänien och ska bo i rummet mitt emot mitt. Jag guidar in honom och ger honom instruktioner hur det fungerar i vårt lilla kollektiv. Jag och fröken går in på rummet. Det knackar på dörren och Adrian är orolig vart han ska ställa sin potatis. Han står med stora gröna ögon och ser vänligt, och oroligt på mig och ber mig hjälpa honom.

Detta år är det OS i Peking och det är fotbolls em. Adrian och jag blir vänner och har gemensamt att äta fantastiska mängder mat, röka, dricka alkohol och se på idrott. Han lär mig om rumänska seder, enkla fraser och berättar om korruption i Rumänien, hur maffian styr och hur han slänger sopor ut genom fönstret. ’Alla tillverkar eget vin i Rumänien, jag brukar dricka 360 flaskor om året.’ Vi spenderar många kvällar tillsammans i soffan. Han plockar äpplen svart åt en bonde på ön, kör en oregistrerad gammal Volvo och saknar sina familj. Varje kväll sitter han ute i bilen och röker. Han berättar för mig en morgon att han har en flaska sprit i bilen och att han blivit dyng rak av den igår. I Rumänien jobbade han på verktygs fabrik. Han hade en krossad ruta i sitt hus behövde självklart den lagad. Så han ringde till glasmästaren och förklarade sitt problem. Det skulle kosta ich pengar och Adrian sa ’Gört,’ han hade ju stabil inkomst. Men han har inte kapitalet som krävs för att betala hela summan så han lånar pengar. Han lånar av maffian. Samtidigt är det instraming på fabriken. Så Adrian tvingas gå hem på dagen. Plötsligt är han pressad av maffian och har inte någon inkomst. Han har en fru och en son på 8 år. Han tvingas fly. Så han flyr genom en baklucka och lyckas ta sig genom gränsvakter och hela vägen upp till Finland, vidare till Åland. På något vis lyckas landa i samma hus som en lat snubbe från Sverige. Som gärna lyssnar.

En kväll ser Adrian mig djupt i ögonen och säger ’Vad du är gör, lita aldrig på en Rumän.’

Igår Lördag 21/9-2013 så var jag i Oslo. Jag satt och väntade på en väninna. Jag tänker till och från på Adrian och undrar hur det går för honom. Det sista jag hörde var hösten 2008 då hade han fått svart jobb på att rensa fisk på obskyr små ö i Åländsk skärgård. Men igår när jag satt på trappan utanför Jernbanetorget var det en Rumänsk zigenare som närmade sig mig. Efter fjorton dagar innan spontant kram kalas utspelats sig (här), känner jag att jag numera har staken att lära känna dessa intressanta överlevare. Så den vackra damen i slitna skor kommer mot mig med Folk är folk magasinet dom säljer. Vi börjar små prata och hon frågar hur gammal jag är. Jag är 27 säger jag och hon ser helt chockad ut, hon tror jag är 17 år gammal säger hon. Kanske skicklig säljare? Vi pratar och jag säger att jag vill köpa en tidning. Jag ger henne pengar och hon ser djupt ned i min plånbok. Hon sätter sig bredvid mig och berättar att hon är gravid. Hon säger hon har en bakterie sjukdom. Hon plockar fram en journal och en inkallelse från läkaren. Hon lutar huvudet åt vänster, och blottar sin hals för dig som är intresserad av kropps språk är detta ett sätt att visa vänskap och förtroende. Hon ber mig hjälpa henne. Hon kysser mina händer och ser mig i ögonen. Jag lägger märke till att hennes pupiller är små, vilket kan vara ett tecken på att hon ljuger, och att hennes kärlek inte är äkta. Men jag kan ha otroligt fel. Hon berättar att hon bor på Sognsvann med allt för många Zigenare. Jag säger till henne att om allt skulle rasa, om systemet som är uppbyggt skulle raseras över natten är Zigenarna dom som regerar världen. Dom vet hur man överlever. Hennes leende växer brett och kanske jag trängt igenom klyftan. Men min lycka är kortvarig då pengar kommer på tal igen. Kanske kunde vi byta hundra lappen mot en femhundra lapp. Jag känner mig fastklistrad klistrad och orolig. Samtidigt som jag skäms. Jag sitter där med rena dyra kläder. En telefon för flera tusen, en plånbok fylld med pengar och inte en problem som inte går att lösa. Och jag tänker på mig själv. Men hur ska man göra? Vad är lösningen? Hur ska vi förändra detta samhälle? Hur ska klyftorna raseras? Hur ska vi inse att vi alla är lika? Att vi alla är människor?

När jag ser henne i ögonen känner jag att jag blir lurad. Jag minns Adrian. Jag minns hans vänlig leende. Jag minns han sätt att fylla hela huset med friterad potatis doft. Hans sätt att skratta när jag säger ”sjuu”, med ett inåt sug av luft. Hans frustation över vart potatisen ska stå, han positiva inställning till livet och all sin kärlek till sin son. Jag hör ’Lita aldrig på en Rumän’. Jag klappar om kvinnan, ger henne ett lycka till, en klapp på axeln och fundersamt går jag vidare och är lika förundrat förvirrad nu som innan. Varför ser samhället ut såhär, och hur kan jag göra för att förändra det?

-KRJ

 

Jag tänker på dig Adrian och hoppas jag ett livstecken får.

 

Ingen ska behöva leva på gatan.

 

När jag lämnade ön vägde jag 100 kilo blankt.

315_26562419012_1356_n

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.