Reflekterar, över beslut 2012

Reflektion av beslut

   Jag har som bekant blivit komvuxelev. Jag går en orienteringskurs i matematik 1 b: Närstudier och  engelska 6 på distans. Min lärarinna i Engelska sitter på nån mysig kulle bland troll tänker jag varje gång jag ser hennes bild på skärmen. Märkligt. Vart har jag varit känns som allt detta har hänt när jag vart upptagen med att knega, resa och uppleva. Jag hade någon magisk bild att skolan inte utvecklats någonting sedan jag slutade där för ca åtta år sedan. Matte har jag inte grottat ned mig i sedan jag gick i ettan på gymnasiet i Åtvidaberg. Det vill säga 10 år sedan. Klart som korvspad det är mycket som har hänt. (Varför är korvspad klart?)

I veckan som var hade jag matematik prov. Det var det första provet jag har haft i år, och det var kapitel 1 och 2 i vår bok Matematik 5000 1b. Sedan jag hoppade av detta med arbetsliv och bestämde mig för att börja studera har jag självklart slitit med mycket. Många tankar och funderingar om det är rätt beslut osv. Att släppa allt det stabila och trygga jag hade byggt upp under år av stenhårt arbete, alla möten, mail, samtal och sociala bekantskaper för att kunna bygga en dräglig tillvaro på andra sidan tallskogen. All den energi som läggs ned på att finna alla dom bekvämligheter för att kunna leva centralt i en storstad. Det är inte som många kanske tror att bara packa en väska och åka. Fast egentligen är det. Det är bara små små förändringar dagligen som tillslut blir en vardag utan att man egentligen ens lagt märke till det. Ungefär som när man blir vänner, det bara händer. Det första steget är det viktigaste, resten lär man sig underveis som det så vackert heter på norska.

Så för mig  handlade det snarare att ta fram stor släggan och riva alla trygga ramar jag hade byggt för mig själv under mina fyra år i norska staten. Packa lådor, sälja dina möbler som du nyligen har införskaffat, avsluta el avtalet som det var så mycket krångel med. Ringa till hyresvärden vid exakt rätt tidpunkt för att kunna planera flytten, säga upp internet, författa din uppsägning på ett papper och fundera ut vilken dag du ska vandra upp till chefens rymliga kontor och be om uppsägelsen. Få motbuden kastade i ansiktet och förneka allt för en högst oviss framtid i ditt nya liv. Börja fundera vad tusan man ska göra efter det.

Nu är jag här. Snart ett år senare. Med Indien i backfickan, plus diverse andra äventyr och faktiskt ytterligare en sväng i Oslo, fast på ny arbetsplats. Numera boende hos min mamma. Kämpar jag med att få timmarna att räcka till när jag pluggar minst sagt i ett rasande tempo. Jag som trodde komvux skulle bli en barnlek på vägen till grävande studier och tillfredsställande framtid inom utbildning av människor. Livet har en annan plan. Vad du än gör i livet kommer det att finnas problem. Eller för den positive: Utmaningar. Vad som helst man gör. Det är det ända sättet att utvecklas. För utvecklas det gör du, konstant hela tiden, vad man än gör. Det är fascinerande att det är så. Det är någon form med meningen med livet. Det är konstant och går inte att stoppa. Kanske med döden men det har jag inte svaret på ännu.

För att återkomma vad jag grubblat på med mig själv och med mina numera stressade studier. Jag hade glömt hur det känns att våga misslyckas.

I arbetslivet får man inte betyg, (eller kanske men inte inom logistik). Jag hade glömt att det var okej att inte kunna allt. Jag påstår inte att jag kunde allt på mina tidigare jobb, men det var en annan typ av tolerans. Nu i veckan när jag skrev matematik prov, hade jag ångest hela natten innan. Kanske man kan förstå när man kastar en spikrak framtid, med pengar som ett fjärran problem åt sidan och fokuserar på fattig liv som komvux elev. Jag kände mig hyfsat förberedd, även om jag satt i ca sex timmar den dagen och repeterade. När väl provet låg på bänken framför mig och min lärare satt sig ned vid katedern hade jag en klump i magen. Samma klump som infunnit sig under arbetsmöten när vi diskuterat KPI, eller när jag insett att det kommer bli tufft att leverera Oslo idag med 13 man, men bitit ihop lyft andra och tagit oss igenom stormen. Jag ville bara springa, dunka huvudet allt jag kunde ned i bänken, elda upp skolan. Jag kände mig som en idiot. Den första delen svarade jag på dom flesta frågor, men vissa av frågorna var jag helt borta, inte ens nära det var rena grekiskan. Samma under del 2 av provet. Men jag tog mig igenom och lämnade in. När jag var hemma skämdes jag. Jag såg framför mig hur Lars Erik satt där hemma i stugan och rättade prov efter prov. Sen kom han till mitt. Det står Robert, högst uppe till höger på arket och han känner igen min handstil. Jag riktigt hör hur han suckar när kulspets pennan rör sig över pappret. ”vilken idiot”, klingar hans inre röst. Den natten sov jag mycket, men dåligt. Vaknade några gånger och vaknade med huvudvärk. Resultatet skulle vi återfå redan denna dag och jag hade världens ågren. Jag ville inte ens åka till Norrtälje och parkera på Astrid Lindgrens gata. Jag åkte hem till min far och diskuterade. Varför sa jag upp mig? Klingade i mitt huvud och jag kände hur alla mina drömmar raserades av ett enda prov. Om jag inte ens klarar det här hur ska jag klara av att vara lärare? Hur ska jag ens komma in på universitetet? Hur ska jag kunna gå vidare? Hur ska jag kunna möta Lars Eriks stenhårda blick?

Jag parkerar på parkeringen och tar mig upp till entrén av skolan. Utanför lektions salen sitter många av eleverna redan och jag håller mig en bit bort. Lars Erik kommer och jag går in i salen. Jag hamnar bredvid min nya vapen dragare med förnamn på samma bokstav som undertecknande. Lars Erik delar ut proven och jag ser till min stora förvåning ett C, på mitt papper. För oss gamlingar och för er ännu äldre är C=Vg, eller 4. Min mentala ryggsäck jag hade satt så högt att den nästan satt på magen ramlar av. Jag sitter stolt som en tupp och har svårt att hålla tillbaka mitt leende. Min vapen dragare är inte lika lyckad så jag ligger lågt. ”Det kommer gå, jag kommer klara det.” För mig är detta ett stort steg i mitt liv. Det är inte märkvärdigt egentligen. Men om du förstår hur mycket jag har offrat, hur mycket jag valde bort för detta nya kapitel i livet, kanske du förstår hur viktigt det är att alla bitar faller på plats. Att jag faktiskt får bekräftat att jag kan lära mig, att jag faktiskt kan det här. Det är bara ett C jag vet, jag hade kunnat få både A och B. Jag har bara studerat i tre veckor, men jag klarade första delen, jag klarade springa en halv mara, en hel mara, ett vannsbrosim, jag klarade av att lära mig simma crawl, jag klarade av att starta min egen hemsida, jag klarar av att överleva den magiska 27:an. Det sista återstår att se. Just nu blåser det åt mitt håll, och jag kan inte annat göra än att hoppa på brädan och surfa med.

En tanke dock. Det är märkligt att kunna ”nästan” allt men ändå vara mer än godkänd, borde man inte kunna allt? Borde inte kriteriet att bli ”godkänd”, vara att man klarar alla stegen av ett problem? Jag tänker om man ska applicera detta på verkliga livet. Om man ska jämföra ett matte prov på arbetslivet. Om en fiskare inte får någon fisk, men är nära, kommer han att äta? Det är klart att om han har nät med hål i, kommer han ändå att få fisk? Förmodligen. Kanske det är svaret på min egna fråga. Det är så härligt att skriva. Gör det. Gör det du också. Om du vill.

Kärlek, kram, puss, vad som lämpar sig. Heja på mig, jag är på gång och jag surfar vidare.

 

-KRJ

Ps. Många interna grejer, men läs på vad jag gör och det blir enkelt att följa med. Ds.

Jag tänker på dig. Tack för att du läser.

Gillade du det här?

2 kommentarer

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.