Att leva i distans förhållande och en Irakisk man

    Min pusselbit lever på annan ort än mig. Har så gjort under en period. Vårt förhållande började lite baklänges med att flytta tillsammans direkt, Flytta till eget så snabbt som möjligt och lyckades komma överens trots gemensam arbetsplats. Efter det, vi testade vår kärlek med en ordentlig rundresa i Indien, med endast toalett besök isär. Det har gått bra. Självklart inte någon solskens historia men vi har tråcklat oss igenom våra besvär och lyckas att inte strypa varandra under dom tuffaste prövningarna. Senast i sommar spenderade vi en lång tid, 60 mil ifrån varandras varma famn. Det var tufft. Jag är så sjukt glad att jag har henne. Om jag spolar bandet fram till nutid, så lever vi särbo liv med 100 kilometers mellanrum. Jag som lattjar manbo med min mor. Kärleken leker filmen tillsammans och studerar skrivande i huvudstad. Det blir en del problem. Det är som att bli kär på nytt varje gång vi ses, som att göra slut varje gång vi skiljs åt. Det är så tomt.

Att planera allt och ha framförhållning är viktigt. Speciellt nuförtiden. Det gäller att veta vad som komma skall för att kunna få spendera kvalitets tid med den man älskar. Förut har jag tagit det så givet. Jag har njutit att ha henne nära, men nu är det som att ha ett förhållande med en telefon. Jag tror det är väldigt sunt att leva isär, för att förstå hur bra man har det när man är tillsammans. Tänk om hon skulle vara död? Eller ännu längre bort. Att inte ha möjlighet att ses alls. Tänk att vara från Irak. Du lyckas fly, tar med dig det viktigaste och smygglas ut ur landet genom en baklucka för du har dödsstraff genom stening hängandes över dig. Dina barn sover och du ger din fru en sista kram. Din bror har blivit spräng av en granat och ditt senaste barn är så pass handikappad att du funderar på att terminers dess liv. Väl på gränsen hör du hur soldaterna diskuterar med chauffören.

– Vad har du i bakluckan?

– Det är tomt.

– Jag tror vi ska ta en titt.

Pulsen stiger och du känner att det mörka utrymmet du ligger i plötsligt krymper, du får andnöd och paniken är ett faktum. Soldaten knackar försiktigt på luckan på din Renault. Just nu hoppas du att han öppnar så du åtminstone kan få en nypa frisk luft.

– Öppna luckan, ber soldaten chauffören.

– Den är trasig, säger chauffören och skruvar på sig.

– ÖPPNA.

Chauffören fumlar med nycklarna och vet inte hur han ska ta sig ur situationen. Han böjer sig fram och nyckeln glider in i låset. Där inne ligger du, nu är paniken ett faktum och du laddar med fötterna mot luckans insida. Nyckeln vrids om. Kanske kanske du har tur, soldaten kanske är nära luckan. PANG! Du sparkar till och luckan flyger upp. Soldaten står lite för nära och geväret han knackade med flyger upp och träffar han rakt över näsan. Han ramlar baklänges ned på den brun grus aktiga sanden under sig. Dom andra soldaterna ser vad som händer och chauffören kastar sig in i bilen. Det är inte någon vits att du ligger i luckan längre så du hoppar ut och stänger luckan igen och sätter dig i fram.

– GASEN I BOTTEN!

Plötsligt så känns mitt lilla distans förhållande med en fantastisk kvinna inte så jobbigt längre. Tänk på dig din stackare som precis flydde från en gräns övergång i Irak.

Till slut lyckades du finna ro i Sverige, men insåg plötsligt att din fru och dina barn inte är med dig. Varje kväll du ber, och tänker på dom. Du lyckas intjäna dina pengar på att plocka äpplen på somrarna åt en äppelodlare. På vintrarna som är väldigt svårt att anpassa sig till, skottar du snö åt några pensionärer du mött i byn du lyckats landa. 60 % av pengarna skicka du ned tillbaka till familjen, och dina släktingar. Kanske en dag du ska få återse dom, men det kommer aldrig att kunna ske i landet du älskar. Landet där du sparkade din första fotboll, landet du första gången spelade pingis, landet där du hade din första kyss. Glöm det, att utmana ödet och få möta sten med pannan, det är ett öde som inte någon är värdig. Dina barn måste ha en dräglig uppväxt, det blir inte bättre av att du åker ned och blir stenad. Kanske någon dag, du får visa dom ditt nya land, landet där alla är välklädda, ny duschade, undviker kontakt och där ”fika” är ständigt återkommande fenomen med hans nya arbetsgivare. Dina förhoppningar är att få utnyttja dina begåvningar inom läkarkonsten och hoppas få leva en dag av att kunna  spendera vakna timmar och inte vara rädd för myndigheter eller konstaplar. Att en dag igen kunna ta på dig den vita rocken och hjälpa andra det som du brann så mycket för innan allt blev knas och du tvingades fly. Allt var så mycket lättare då.

Tack ska du ha, irakiska påhittade man, för att du ger mig perspektivet och lyckas omvandla min sorg till tacksamhet. Tacksamheten till detta land, och alla trygga famnar jag omgetts med.

 

Tack som fan.

 

-KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.