Människor

 Jag är i funderar tagen

Dessa fantastiska varelser. Planeten jordens förnämsta invånare. Vad vet jag det kanske är delfiner eller något annat ball. Fascinerande, djupsinniga, känsliga. Hårda, kalla varma. Omtänksamma, kärleksfulla låtsas leende skitskallar. Här är vi. Vad gör vi? Rymdresande på en enorm skitboll fullsmockad med vatten. Studsandes mellan tidsaxlar, svävande i något viktlöst universum. Detta fantastiska kretslopp som gjort att allt fungerar. Att från största rovfågel till minsta mus, ändå får alla plats i sina egna hus. Sjöko leker i pölen, smiskar sälen och andas samma luft som dig. Vad härligt ändå, tänker jag varje gång jag är klar. Varje gång jag lyckas stanna upp och se upp på en stjärnklarhimmel. Njuter av att blodet pumpar igenom mitt hjärta. Ta i och känna mina förmågor. Magin som strömmar igenom, alla kroppsdelar, lyckan av att känna sig vid liv. Allt i samspel. Höken flyger över och vakar, Björnen som går till vila, störs inte av den vandrande vargen på hans ide. Allt har sin plats. Vad är min plats? Måste den tas? Är vi alla tilldelade vår plats i rymden eller är det en plats att skapas? Vi flyger vidare. Vi vet inte varför. Det är mycket jag inte förstår, speciellt av vanor. Varför sover jag? Emellanåt jag försöker föreställa mig andra sova, andra på planeten sova. Hur dom ligger där och släpper kontrollen. Hur dom plötsligt reser in i andra universum, universum som jag inte vet något om. Filtrering av deras upplevelser, ett skapande genom deras intellekt. Hur vet jag att saffran luktar samma för dom? Att lakritsen smakar lika för dom? Så sover dom. Det är märkligt. Fascinerande att föreställa sig. Älgen som går djupt inne i skogen, går och grymtar, ser några ögon bland små grannarna, trampar i någons skit. Travar och har svårt att se, för skymningen kom, väldigt fort. Borde inte ha ätit dom där sista skotten. Låter tankarna fladdra lite och plötsligt har han tappat bort sig. Jag skulle ju möta den där läckra kalven jag såg tidigare i veckan. Hon brukar hänga vid den där pölen längre in. Trött är jag också. Travar vidare och sparkar in i en sten ’själva fan vad jobbigt allt blev nu,’

Jag har svårt att acceptera att så är det. Så är det hela tiden alla dagar, alla timmar, alla sekunder jag är här. Kommer det fortsätta när jag dör? Om jag är verkligheten, om det är jag som skapar den hela tiden konstant, för att uppleva den ultimate versionen av den jag valt att vara. Försvinner inte allt då? Det är lätt att säga att det är klart det inte gör, för människor dör hela tiden, bara nu när jag skriver är det några som dör. Deras verklighet försvann, så då dog deras värld. Eftersom dom skapade världen, måste världen också försvunnit. Kanske det kommer tillbaka? Vart på stegen är frågan, vilken värld väljer själen? Vilken verklighet väljer själen att återuppleva. Någonstans där inne kan jag förstå hur det är att vara älg. Jag kan föreställa mig hur han tänker, hur hans vardag ser ut, hur han ser på människor, hur paniken sprider sig en gång per år.

Hur är det möjligt? Hur kan jag (vi), förstå en helt annan varelse.

Hur kan jag känna hur vatten smakar?  I mitten av köket finns ett köksbord, med fyra stolar det är av brunt furu, belysningen är lite dunken, till höger i rummet står ett kylskåp, på den några magneter med familje bilder från semester i England. Det finns en fläkt monterad på väggen, köksluckorna är vita, om man tar på dom känner man att dom är lackerade. Under luckorna står en diskbänk, det är en klassisk helt vanlig bänk i aluminium, det finns två diskhoar och en läcker vattenkran, där märkligt nog den lilla skylten för varm och kallt vatten har ramlat av. (Det får mig osökt att tänka på en gång i Åtvidaberg när Erik en polare var så full en gång att han vaknade upp hos Victor och pissade i hans fåtölj och sedan gick in i köket och bröt av hela vatten kranen på mitten. Ett minst sagt imponerande ingrepp). Du plockar fram ett glass och lutar det mot kanten av kranen. Den metalliga smaken av transparang vatten fyller din mun, och du känner plötsligt hur gott det ska bli med en svalkande klunk. Du lyfter på kranen och inget vatten kommer. Humm. Hur skulle du löst det här? In i badet, men inte något vatten här heller. Hur törstig är du nu? Hade du hoppats att du njutit mer av vattnet när du hade det? Livslektion. Hur är detta möjligt? Att sända tankar och känslor genom text, och ord. Beviset på att tid inte existerar, när du än läser detta, så förmedlas samma typ av bild. Samma typ av känsla. Fast med din unika krydda, av din unika förmåga att forma din egna fantasi.

Det som roar mig absolut mest med att vara människa är våra härliga vanor. Så nu tycker jag du kan gå på toaletten, som ”alla” andra varelser på planeten jorden måste göra, som alla som någonsin levt innan dig också måste ha gjort. Undrar hur en T-Rex toalett bestyr såg ut? Sug på den till på måndag. Tänk på när du bäddar ned dig, varför sover jag? Varför sover ”alla” andra? Varför lever vi överhuvudtaget?

Ta på dina äventyrsbyxor och finn svaret.

 

-KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.