Orättvisor, Mandela, mänskligheten

Kanske vi borde bli trädgårdsmästare

Jag är förbannad

Jag är så jävla förbannad

Förbannad på allt jävla skit

Förbannad på alla propaganda uppsugande idioter

Jag är förbannad

Framförallt är jag förbannad på att många inte tänker

Jag är förbannad för att man inte kan se förbi sin egen nästipp

Förbannad, förbannad, förbannad.

Ibland känns det som jag skulle kunna slå sönder väggen bredvid mig.

Ibland känns det som det bubblar i hela magen och jag vill riva av mitt eget ansikte

Ibland blir jag varm ända upp till ansiktet, bara för att jag blir så jävla förbannad

Det går inte att ändra på, man får knyta näven och visa dom hur det istället kan gå

Snöra på sig skorna och kuta långt, långt bort härifrån

Ibland det känns så svårt

Vad hjälper det?

När fighten som utkämpas är inom min egen själ.

Vad hjälper det?

När dom står där borta och skanderar samma skit ändå

Vad hjälper det?

Hur gott agerande och goda tankar vi skickar ut inte når fram

Hur kan jag göra för att hjälpa dom?

Vad är egentligen mitt uppdrag?

 

Idag dog Nelson Mandela.

 

 

Han blev 95 år gammal. 27 av dom åren satt han på kåken. Han hjälpte till och stoppade apartheid i Sydafrika, han gjorde det med fredliga metoder. Trots 27 år i fängelset i sitt eget land, blev han tillslut president och fick honnör utav dom vita ledarna i Sydafrika. Vilken förebild och vilken ledare.

 Vila i frid.

Finns det något här att lära? Måste det vara så att man måste växa upp någonstans där villkoren redan är hårda, där din hudfärg avgör vilka typ av dagliga val du kan göra. Vilken resturang du ska äta på, vilken utbildning då vill ha, vilket rugby lag du vill tillhöra. Utan att kunna gå på gatan och känna att du inte hör hemma i det land du föds i. Är det de man måste gå igenom för att fatta att detta inte håller. Är den typ av uppväxt som måste till för att människor ska förstå vårt lika värde? Vad är det för skillnad att växa upp i Europa, USA eller Bhutan?

Indien ligger nära mig till hjärtat och jag såg så mycket glädje och kärlek av dom som inte har något. Om jag skulle bestämma mig att flytta till Indien så anses jag vara gud.

Dom ser på oss som gudar.

Dom ser på oss som våra allierade och oss ska man behandla med största respekt. När vi var på födelsedagskalas i Indien blev vi behandlade som troféer. Vi blev satta på varsin stol längs väggen bredvid tv:en. Om en Indier skulle bestämma sig att han skulle vilja bo och leva här med oss i trygga Hallstavik, vad skulle hända då? Förmodligen skulle han inte bli hem bjuden på födelsedagskalas och bli behandlad som en gud. Man kan ju hoppas? Vad är egentligen människor rädda för? ”Dom andra”. Svartskallar, mörkhyade. Dom skiter väl och pissar som alla andra, eller?

Vill inte dom också ha tak över huvudet, vara med sina familjer, kramas, dricka te, se på cricket?

Att skämmas, det är något jag lärde mig i Indien. Jag skämdes. Jag undrar hur mycket mat jag har kastat, hur många pennor jag har haft och som jag tappat bort. Hur mycket saker jag bara tagit för givet, kastat, tappat bort, glömt bort. Okej jag har jobbat. Jag har skapat mitt eget liv. Jag har haft det lätt. Hindrar det mig från att bli Nelson Mandela? Vill jag bli Nelson Mandela? Jag vill att mänskligheten någon gång ska inse sin potential. Att vi ska förstå att vi alla lever i samma verklighet.

Att vi inte kan ducka längre.

Vi kan inte låtsas om att det inte finns några problem. Vi kan inte låta människor svälta, medan den andra halvan äter sig ihjäl. Hur går det ihop? Hur kan det vara så viktigt med dom dyraste sakerna år efter år efter år, när vi på andra delar i världen inte har råd att ta senester. Vart är rättvisan? Vi måste börja tänka i större banor. Vi måste inse vår egna potentiell som individ. Ensam är vi inte starka, men tillsammans vi kan göra skillnad.

Resan börjar med varje individ, eftersom det inte går att förändra någon annan än sig själv, måste man börja där. Eftersom universums invånare upplever sig själv i varje individ man stöter på så måste man finna likheten, inte olikheten. Man måste spegla sig själv som sin fulla potential för att den andra individen ska se sin egen potential. Vakna upp och inse faktan. Vi kan ta oss till nästa steg. Vi kan gå vidare och uppleva universum i helt nya dager. Vi måste bara veta om det, vi måste veta åt vilket håll vi ska vandra. Vi måste enas.

Tänk om inte kultur fanns. Tänk om vi alla insåg att den egentliga anledningen vi blev satta här på jorden var för att ta hand om den. Tänkt dig 7+ miljarder människor, vars största intresse i hela deras liv är att ta hand om naturen och dess invånare. Snacka om idyll, snacka om kärlek, snacka om himlen. Det är ditt ansvar, det är mitt ansvar att nästa, och nästa och nästa generation kan sträva mot dessa mål.

Det är nu våra liv börjar.

-KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.