Helg alter ego och en grottman

Mitt helg alter ego

Alter ego, alternativa själv individer som lever på insidan av skinnet, som delar hjärnan i multipla halvor, som får beslut verka logiska utan egentlig grund. Som får beslut att väga i rätt riktning oavsett mål. Att få varje ursäkt att verka rimlig, att få varje tanke att plötsligt rättfärdiga sitt egna beteende hur sjukt det än må vara.

Är det jag?

Är det jag som tar sådana beslut?

Är det jag som som rättfärdigar mitt egna beteende, som lurar mig själv, men ändå övertalar mig själv att det är riktigt?

Varför fly från verkligheten när verkligheten är det ända vi har?

Varför rättfärdiga dåliga beslut med kunde eller borde gjort, när i stunden det verkade så klokt?

Hur kommer det sig att när man ”hoppat” så kan man lika väl hoppa hela vägen ned?

Är det bara jag som känner så?

Att ska man äta något ”onyttigt” till exemplet ett kex, så kan man lika bra äta hela rullen med kex. Är det bara jag som känner så?

Är det bara jag som känner ångest för minsta förbannade jävla skit problem som man ställs inför?

Att sända ett email till en kompis, att dammsuga, att torka av spisen efter man stekt något. Är det inte någon mer som känner verkligheten och tycker att det för det mesta är motsträvig och vrång?

Vart tog äventyret och det roliga vägen?

Hur hittar man tillbaka till det?

Ligg inte där och dröna nu, ut, ut och njut av ditt liv. Vi har inte tid, tiden att skita i våra liv. Men samtidigt trycker jag på play, rättfärdigar mitt val, att se ännu ett avsnitt på en serie jag redan förstår. Jag trycker på play, ännu än gång, säger till mig själv att ”Vi kan få det att gå, om några sekunder eller så.” I morgon kanske vi orkar ta tag i saken ändå?

Varför är det så?

Varför ska det vara så svårt att pusha sig själv ut ur denna garderob? Garderoben av ursäkter, allt man låser in. Allt som man bara bestämmer sig för att ta itu med sen. Saker som ligger där inne och blir gammal, sen skadat och ruttet.

När är det dags för sen?

Hur kan det vara så problematiskt att ta itu med nu, nu med än gång. Varför har det blivit så?

Varför har vi ursäkter?

 Ursäkter som grottman

Att fantisera sig tillbaka i grottan igen är alltid trevligt. Man ligger där med sitt lilla skynke och skrapar lite på vägen med någon gammal sten. Försöker berätta om forna tider till nästa generationer med hjälp av bilder av djuren som vandrar ute på savannen. Frugan håller på kämpar med brasan och ungarna sitter och petar på varandra och klagar över hungern. Pappa grottman kommer hem och är helt färdig och torkar sina muskler med sitt skynte. Hans långa hår är kastat över axeln och han bär ett litet vildsvin, som han har fångat i sin hand. Han grymtar något och pekar på mig. Hastigt ställer jag mig upp och lutar mig försiktigt som grottväggen. Min onda fot som jag ådrog mig sist jag fick följa med ut och jaga hökar fortfarande över mitt medvetande. Han pekar och gestikulerar och jag förstår att han menar hur det gick med insamlingen av frukten. Jag ser ned i marken och drar försiktigt med tårna i sanden. Jag höjer blicken försiktig och sakta mot mannen. Mina ögon träffar hans och vi står sammansvetsade öga mot öga. Mannens blick är alltid intensiv, och han har enorm pondus i sin ställning i grottan, då han har vart huvudjägare ända sedan barnsben då hans far ansågs vara silverryggen i familjen. Sen tog han in en ny kvinna i familjen från en av sina kravall turnéer kring byn. Efter det har inte någon vågat ifrågasätta hans ställning i grottan. Jag ser hans ögon och mina tankar går mot mitt enda mål. Jag höjer mina händer och kliar mig försiktigt i huvudet, samtidigt som jag höjer mina axlar som i framtiden kommer kallas en axelryckning. Grottmanens näsborrar utvidgas och han sparkar lite lätt bakåt med sin högra for likt en tjur som ska siktar på sin matador. Jag står kvar och håller fortsatt blicken fäst i hans. Jag vill förklara men jag hinner inte då grottmannens huvud träffar mig rakt i magen. Jag kastas omkull och tappar andan. Jag försöker febrilt gestikulera och visa mannen mina tankar och försöker på högst primitivt sätt förklara varför det inte blev någon frukt idag, men han förstår inte och fortsätter skicka sin väl träffande näve i mitt numera pricktavla liknande ansikte. Det är inte någon lek att leva i grottan. Det är en ständig kamp om överlevnad, det går inte att ha några ursäkter. Här finns det ständigt hot av vilda djur och andra människor som våldtar och lemlästar våra barn bara för nöjes skull. Här finns inte ens kritor att måla läckra teckningar på väggarna. Här får man hoppas ursäkter, inte existerar för då blir det inte någon efterrätt åt vår grottmans karl och hans barn. Jag kryper ned i foster ställning på golvet och skäms igen. Allt jag ville göra vara att INTE plocka frukt det är allt, kanske jag vill göra det i morgon istället?

Vem vet, för ingen vet, men du vet vad som borde göras idag.

Lycka till.

 

-KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.