Tandläkarskräck, golf & stolpiller

Våldtäkt?

En text om hur jag började lira golf. Det är rätt oväntad handling. God lyssning eller läsning

Jag har gått och blivit lat. Fett lat. Eminem rapar i en av sina låtar om hans alter ego Slim Shady.

Hur han är vän med sitt monster. Du vet den där rösten jag pratat så många gånger som övertalar och lurar och förnekar ens inre. Just nu är jag där. Jag är inte vän med mitt monster. Jag har gått och blivit bekväm och lat. Jag har drabbats av flytta hemorts syndrom.

Det året jag fyllde 16 år, så blev jag antagen till golfgymnasiet i Åtvidaberg. Jag var duktig på golf. Innan dess levde jag ett seriöst liv. Isolerat och rätt ensamt. Jag var duktig. Jag träna löpning, gjorde armhävningar och situps. Jag hade bra betyg i skolan, långt ifrån något geni men jag kunde välja vad jag ville till gymnasiet. Åtvidabergs golfgymnasium är en regionals skola, vilket betyder att dom har riksintag men är inte riksskola. (Något sådant). Dom har även fotboll och ridskola. För oss golfare är det egentligen Perstorp som är den främsta skolan. Där kom jag inte in, ärligt talat hade jag inte någon större lust att gå där heller. Jag hade redan en polare som lirade i Åtvidaberg och det kändes tryggt. Innan jag flyttade till Åtvidaberg så var jag helylle kille. Blyg, ensam och gillade mest av allt att spela golf. Jag vet egentligen inte riktigt varför golf blev en så stor del av mitt liv men universums vägar är outgrundliga.

Två hål i tänderna

Hur golf klubban hamnade i mina händer, var för att jag som liten hade en enorm tandläkarskräck, eller rättare sagt en enorm spruta i munnen fobi. En dålig kombination när plötsligt hörntänderna i nedre käken bestämde sig för att bjuda på hål. Jag fick tid hos en tandläkare på tandläkarmottagningen i Hallstavik och fick lägga mig i stolen. Efter att tandläkaren konstaterat att mina plomber led av detta förskräckliga svarta hål bestämde han sig för att tänderna måste ut. Han plockade fram en spruta och viftade den framför mina ögon. Jag total vägrade. Över mina döda kropp. Jag minns inte hur gammal jag var där i stolen men jag minns min panik. Redan på den tiden var jag vältalig och formell och gjorde mannen högst uppmärksam på att stoppa undan kanylen innan jag rusar ut. Efter mycket övertalning och mor även klivit in i handlingen, har ändå tandläkaren lyckats övertala mig att öppna munnen igen. Med ett löfte om att absolut inte någon spruta ska äntra min mun. Försiktigt särade jag på mina tänder och lät han kika in. Jag minns inte exakt hur han lyckades men på något vis lyckades herr tandläkare att köra ned sprutan rakt i min underkäke.

Efter det så är det svart och jag var ute på gatan igen, där mamma tog min hand och gick och köpte valfri actiongubbe till mig som plåster på såren. Vad jag hörde så fick han aldrig mera ta hand om patienter i Hallstavik. Mina tänder satt kvar.

En tid gick och mitt problem kvarstod. Jag fick en kvinnlig tandläkare och löfte om en mildare behandling. ’Jag vägrar ta spruta i munnen.’  Löd mitt krav. Så än en gång fick jag löfte av en tandläkare att dom inte skulle göra mig illa. Tydligen skulle dom ge mig lugnande och söva ned mig. Okej, det låter ju i alla fall bättre tänkte jag och såg framemot att bli av med mina plågoandar. Vid andra besöket kommer jag in och ser några burkar stående på ett litet metallbord och det står en extra brits i rummet. Pillret tandläkaren skakar fram ur burken ser ut som en tampong ungefär, lite mindre men med samma form. Dom ber mig lägga mig på britsen och ta av mig byxorna. Paniken sprider sig och jag känner ansiktet blir alldeles varmt.

’Vad tänker ni göra?’ frågar jag med en något uppjagad röst. Jag börjar streta emot och blir nedbrottad och fasthållen på britsen. Jag vet någonstans där inne att allt detta är för mitt eget bästa, men samtidigt är det läskigt att bli nedbrottad av två tandläkare. Dom drar ned mina byxor och jag känner en olustig känsla i mitt anus. ’Ge han två’, hör jag någon säga. Gråten fyller min hals och jag känner mig smutsig. Jag lugnar ned mig och känner mig dåsig. Av någon anledning väljer jag att genomföra ut dragningen av tanden. Jag går och sätter mig i tandläkarstolen och säger åt dom att sätta igång ’dra ut den’ mumlar jag och känner tårarna rinna längs kinden. Minnet sviker mig lite grann, ni förstår säkert varför, men mitt nästa minne är att jag är hemma igen. ’Han somnade aldrig’, hör jag morsan säga i köket samtidigt som jag sätter mig på golvet framför tv:en, när jag känner mina ögonlock blir tyngre, tyngre och tyngre. 24 timmar senare, vaknar jag och har en tand mindre.

    Vad har det här med din ”golfkarriär” att göra tänker du?

Jag hade fortfarande en tand med hål i

Efter detta traumatiska minne, som väldig få vet om, så fick jag en tandläkare specialist i Stockholm. Han var specialiserad på barn och jag vill minnas att han var psykolog också. (Lite oklart). Inne i väntrummet hade han ett akvarier med grodor. Det var färgglatt och gemytlig atmosfär. Vårt första möte så sa han åt mig att vara tyst vid något tillfälle och ibland imiterade han olika djur. Han frammanar bara goda minnen. Han var speciell men väldigt pedagogisk och varm som individ, utan att vara nedlåtande mot Robert typ 7-8år gammal. Han berättade noga hur han gick tillväga och förklarade för mig att han inte stack in sprutan och inte heller använde sig av röva iller. Han använde sig av någon sorts sörja som han kladds dit med nått verktyg som gjorde att det blev bedövat. Efter det så krossade han tanden och plockade ut resterna bit för bit, istället för att dra ut den. Detta lät bättre i mina öron och efter några besök var tanden borta och jag blev av med mina demoner. Det vackra som hände under mina fem besök hos psykolog barnpedagog tandläkaren var, att jag och min far fick åka bil till Stockholm. Efter att jag äntligen blivit av med båda mina onda tänder stannade vi till på en golf ranch och slog några bollar. Känslan av att träffa en boll och se den segla iväg. Visserligen slog jag kanske 50 meter, men känslan som for genom kroppen vid en träff fanns där redan då. Farsan måste också gillat det, även om vi inte visste det då så skulle vi resa runt i Sverige tillsammans och lira golf.

 

Tack. Tack för hålen.

 

-KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.