Resande arbetande 19-åring

Resande säljare

Jag vet inte varför, men jag började plötsligt minnas tillbaka från min arbetserfarenhet.

Vart ska detta ta vägen, det är alltid lika spännande att sätta sig vid burken och låta fantasin få sväva fritt för en stund. Man vet liksom inte riktigt vart hjärnkontoret kommer ta iväg en på för äventyr. Samtidigt som det är ångest laddat, spänt och krävande. Det är som när man är arbetslös, när minsta skitgrej blir till stora jobbiga problem. Att plötsligt en dusch ses som dagens största äventyr. Idag är mitt äventyr det här. Att sätta mig ned och jobba mig in i hjärnbarken i några minuter. Att försöka öppna luckan till det kreativa där inne. Det som hjälpt mig ur så många kriser förut. Hur ska det gå idag? Det vet inte ens jag.

De var den där gången jag slutade gymnasiet. Som alla andra 19 åriga skitstövlar trodde jag att jag visste allt. Jag hade ju trots allt gått i skolan i 12 år. Jag trodde att livs erfarenhet mot färska studier inte var någon match. Jag trodde bara för jag hade bott själv så visste jag så mycket om livet. Det var inte sant. Ju äldre man blir desto visare är man. Så enkelt är det. Livserfarenhet, det är det som utvecklar och puttar in individen på nya tankebanor och upp på nya nivåer. Så där kom jag 19 år utexaminerad gymnasie elev med slutbetyg från Handels/golf programmet i Åtvidaberg. Studentfesten och balen var avslutad och mina föräldrar hade packat flyttbilen som skulle ta mig med tillbaka till min hemort. Sommaren låg för framtiden och golfklubborna var med mig. Min sista dag fick jag besök från en tidigare kärlek och hennes vännina. Det blev gråtfest och vi sa farväl. Oftast inser man inte att det är farväl förens långt senare, men den här gången var det annorlunda. Det var definitivt. Jag hade inte längre någonstans att bo, jag hade inte längre någon plan. Jag hade fått ett fem veckors sommarjobb på hembyns största kyrkogård. Första dagen när jag satt på åkgräsklipparen körde jag rakt in i en stolpe och fick hela glas kupan krossad på mitt flak. Jag har alltid vart en slowstarter. Sommaren gick och jag hade mycket trevligt. Sen kom hösten och det började bli dags för att hitta på något nytt. Min kupan och vapendragare från Åtvidabergs tiden kommer ifrån Peking (Sveriges, inte Kinas). Han hade fått arbete på något som på den tiden hette Campuz Mobile. Företaget var moderskeppet för denna typ av: direktsälj framträdande. Idén gick ut på att stå på Konsum, Ica, Ullared och diverse andra platser och sälja mobiltelefoner till människor som skulle införskaffa färskvaror. Du vet. Jag fick en intervju och hoppade på bussen till Stockholm. Eftersom jag har två timmar in till Stockholm så var jag där väldigt tidigt. Jag blev placerad i ett konferenslokal/väntrum och stirrade in i väggen. Efter en stund kom en man från Sandviken och slog sig ned vid min sida. Vi samtalade och det visade sig att han också skulle på intervju. En tid gick och hela väntrummet fylldes av 20-talet individer som alla skulle på intervjuer. Dom flesta i tidigt 20 åren, och dom flesta tjejer.

Vi blev inkallade i en konferenslokal och placerades framför en TV. En kort film om information om företaget, vad dom sysslar med och deras affärsidé snurrar på burken framför mig. Jag har strategiskt placerat mig nära dörren och alla i lokalen kämpar med att framhäva sig själva. Intervjuaren som startade filmen har lämnat lokalen och när filmen är slut blir det alldeles tyst. Efter en tid säger jag ”Kan inte det här vara något test?” Det blir oroligt och dom flesta inser att så kan vara fallet. Jag som satt mig nära dörren tvekar inte utan går rakt ut i kontorslandskapet och meddelar dom kostymklädda herrarna och damerna att filmen dom spelade för oss har avslutats och att vi inväntar deras framtida lektion. En kvinna släpper sina saker och kommer in. Något positivt måste ha hänt, för efter en privatintervju och någon dag passerade så meddelas jag att jag fått arbete. Jag hamnade i samma team som Åtvidabergs kumpan och jag hamnade i samma team som min nya bekant från Sandviken. Efter några dagars utbildning blev det dags att börja arbeta. Jag fick en supermobil i näven, en rödväst och en tågbiljett till Göteborg, jag ska jobba med Caroline från Linköping.

   I Göteborg

När jag kommit fram till Sveriges baksida, möts jag av en liten atletisk blond tjej med östgötska dialekt. Hon tar med mig till hotellet och det visar sig vara en båt. Ibis båten i Göteborg. Morgonen efter ska vi vidare till Trollhättan och min nya blonderade vännina förklarar för mig att hon inte är ägare av ett körkort. (Ni ska veta att jag inte är världens starkaste chaufför, speciellt inte när jag var 19 år.) Mitt blod frös till is och jag var beredd att hoppa av båten. ”Men hur kan du få jobba som resande säljare om du inte har körkort?”. ”Hur har du tänkt jobba som resande säljare om du inte kör bil?”. Svarade miss Linköping tillbaka i ett rasande tempo. Jag tog mig i kragen och jag körde tjejen och mig runt i landet och sålde mobiltelefoner. Min första vecka så besökte vi ställen som, Göteborg, Trollhättan, Borås. Veckan efter hade jag blivit schemalagd att arbeta med en annan kvinna i Kalmar. Så efter att ha levt med miss Linköping i en vecka släppte jag av henne någonstans på vägen och brassade vidare mot Kalmar. Innan avfärd fick jag ett sms där det stod att jag skulle plocka upp min nya kollega i Alvesta. Campuz Mobile fungerade på så sätt att någon gång under veckan fick du ett meddelande om vart, med vem, och vilken bil du skulle ha kommande vecka. Sen var det ditt jobb att planera och sedan höra av dig till en snubbe som satt och bokade hotell, bussar, tåg, till och med flyg åt alla anställda. Ett helt galet nätverk av komplicerade trådar. Hur som helst, Alvesta.

Jag hade blivit sänd att plocka upp ännu en blond skönhet i min kareta. Vid en parkerings plats i Alvesta hoppade hon in i bilen och vi började bekanta oss. Vi skulle till Kalmar och hon hade lite pejling på vart vårt lilla krypin skulle ligga. Jag och denna härliga madam gled runt i södra Sverige tillsammans och fick en vecka till tillsammans, fast med utökning. Vi plockade upp en tjej som jobbade som skådespelerska normalt och plötsligt var vi tre. Vi var i Karlskrona, Kristianstad, Malmö och Trelleborg. Ni minns Sandviks pojken. Han var ensam i Falkenberg då någon plötsligt sagt upp sig, så jag fick kasta mig upp dit och kupera med honom. Så fungerade livet. Jag spenderade två månader på företaget då jag inte är någon större säljare. Men jag var nöjd, belåten och väldigt många erfarenheter rikare. Dom platser jag minns jag jobbade på är: Trollhättan, Borås, Halmstad, Kalmar, Karlstad, Ljungby, Värnamo, Jönköping, Huskvarna, Falköping, Trelleborg, Stockholm, Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Karlskoga, Kristinehamn, Örebro, Västerås, Södertälje, Timrå, Sundsvall, Umeå. Jag jobbade med en snubbe som gjorde egna beats och sålde från Djursholm, en kvinna som gillade att springa medan jag satt på pubar och drack öl, med en albino, En kvinna som bara hade en arm, en stekare från Stockholm, med min Åtvidabergs kupan, flera svängar med Sandviks mannen. Jag åt middag i Värnamo med högsta hönset och jag fick även möjlighet att arbeta med snubben som utbildade säljcheferna. Han tycker jag såg så snäll ut att jag borde bara ställa mig framför folk, eller bara stoppa deras kundvagnar. Det testa jag men det passade inte mig.

Det var galet roligt, stressigt, svårt och givande. Vad man hinner med på två månader. Jag känner folk som jobbade där i över två år.

-KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.