Hjärnspratt

Tillbaka till verkligheten.

Fyra helger på två veckor plus en extra röd dag, när hände det sist? Latmasken kröp fram ur mig och jag har tagit det väldigt lugnt. Ansökan till golfklubben är iväg sänd och tummarna hålls. Matematiken har startat igen och jag har lektion tre gånger i veckan. Vi var 22 elever i klassrummet första lektionen. Det blir spännande med en ny klass och många nya förmågor att lära sig något utav. Läraren verkar vara en kanon kille och han verkar vara väldigt pedagogisk. I helgen ska jag ta mig till huvudstaden med en van, min älskade kvinna ska packa sina väskor och be ge sig till ny destination i staden. Jag är nervös då ovanan att brassa runt i citymiljö ligger på den otrygga sidan, men jag ser det som en nyttig träning och ännu en läxa att lära. Inväntar fortfarande snöfall då mina nya skidor står och väntar på premiären. Vilken märklig vinter det är. Problemet är bara att jag inte minns hur tidigare vintrar har sett ut. Är det minnet som spelar en ett spratt när man minns alla dom höga snövallarna när man var liten? När vi knöt skridskor och begav oss ut på sjön i Herräng? Kommer den tiden ännu, eller är denna vintern dömd? Är det endast i mitt minne vintrarna kastat enormt mycket puder på våra hustak? Förmodligen är det en blandning. Min far säger att förra vintern var det mycket snö, och ett väldans oväder titt som tätt. Jag minns ärligt talat inte riktigt. Vintrarna flyter ihop och jag har svårt att sära på vilken vinter som var vilken. Jag minns att jag sprang på julafton en vinter men vilket år vet jag inte. Då var det som det är nu. Vikten av att på något sett markera sina årstider med någon form av event eller upplevelse känns aktuellt. Eller skriva ned dom. Det känns bra att jag börjat författat mitt liv i bokstäver, det gör det enklare att minnas. Jag är visserligen duktig på att reflektera över vardagar och över möten, mitt problem ligger snarare i när. När var det vi sågs? När var det vi åkte till den staden? Hur såg träden ut? Hur såg det ut i skogen? Det är så enkelt att bara låta livet passera, att inte bry sig om att minnas. Kanske det är en gåva några av oss belamrats med, kanske är det ett fel i systemet. Minnet är minst sagt intressant. Den ända trygghet vi har när vi ska vittna, återberätta en händelse, fundera kring rätt eller fel, bedöma andras och det egna beteendet. Hur kan vi lita på det? Varje sekund, varje litet ögonblick som passerar är ett nytt minne. Hur väljer man ut det man vill spara och hur filtrera man bort resten? Är det ens möjligt? Kan man fokusera på vissa saker lite extra och på så sätt minnas det? Jag tror det. Jag tror man bestämmer själv, till viss del. Sen är det mycket saker som får ens känsloliv att svalla som sätter sina spår. Det är självklart olika från individ till individ men jag ger mig på att du minns dom dåliga sakerna framför dom bra. Sådana är åtminstone jag. När jag umgås eller träffar någon, vem som helst egentligen så analyserar jag varje andetag, varje blick, varje stavelse till något jag kan ha förståelse för. Jag bryter ned och tar hand om allt under mina nästa dar. Varför gjorde han/hon så, när den sa de gjorde han/hon så för att förstå hur tänkte dom egentligen då? Jag kan inte låta bli, desto mera jag förstår desto mera förvirrad jag blir. Är det någon mer som känner likadant? Är det bara jag som är en tänkande, förvirrad, halvidiot? Utvecklingsstörd? Hur definierar man det egentligen? Den som sticker ut från ”normen”?. Vem kan bestämma sådant när inte någon vet vad som försiggår i den andras huvud. Kanske det ser totalt annorlunda ut, kanske det är en helt annat typ av verklighet där inne som jag absolut inte kan se. Vem kan då bestämma vem som har problem? Vem kan egentligen veta någonting överhuvudtaget när allt vad vi vet är något vi har lärt oss utav någon annan. Någon som har berättat, någon som har skrivit, någon som har matat dig och bytt dina blöjor. När du kröp ur tunneln och tog dina första friska andetag hade du då ett namn? Hade du då några funderingar på hur ditt liv skulle se ut? Hade du då några tankar på din slutdestination? Förmodligen inte, men vem vet? Minnet är ett svek. Sen fick du ett namn, ett födelsebevis, ett bevis på att du blivit född. Grattis, du är nu invigd i det vi kallar samhälle, ställ dig i ledet bland dom andra och börja lär dig läxan om livet. Här har miljontals av oss andra redan lagt vägen, det är din tur att föra facklan vidare mot evigheten, har har vi inte tid att förundra, bara blunda och ryckas med, för din tid är kommen och våga inte trotsa vår idé, bara sätt dig här och låtsas be. För även om vi alla är samma, vi låter oss ryckas med när dom snackar om ”dom andra” utan att förstå, dom är lika som oss, även som oss två. Så minns och reflektera. Fundera. Kanske har allt en mening ändå. Även om minnet är svagt och okontrollerbart ändå.

-KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.