Dag 5

Torsdag

Idag var det enkelt att vakna, även om Carl gjorde sig påmind på höger häl. Akilles och jag.

Dagen började med hotellfrukost. En av mina svagheter här i livet. Dagens första mål var Åsbro. Jag kan redan nu säga att jag sitter i Skövde och skriver detta.

Det regnar kraftigt och jag lyckas finna väg 50 som ska ta mig till Åsbro, Hallsberg och Kumla. Efter ca fem kilometer på denna minst sagt tungt trafikerade väg bestämmer jag mig för att min säkerhet är inte garanterad längre. Jag tar bussen. Till min lata sida så väljer jag bussen som tar mig till Kumla. Väl framme i Kumla så pratar jag med brevbäraren och hittar fram till turistinformationen. Vid det här läget är jag semi taggad att fortsätta måste jag erkänna. Foten gör ont och mina kläder är blöta. (Hur fan kan man glömma regnjacka?). Jag pratar med expediten som informerar mig och att jag kan gå väg 52 som är ungefär lika som jag gått och det är 82 kilometer till Katrineholm. Jag får väl sätta fart säger jag till damen och går ut. Lunchklockan har slagit och jag sätter mig med en sallad på något som heter ”Fresh food”. Packat med Kumla arbetare sätter jag mig och äter och tänker över mig situation. Jag behöver snacka med Eric. Nu har jag bestämt mig och när jag snackar med Eric så blir allting klart i mitt huvud. Detta är dumdristighet. Ibland är det modigt att ge upp. Jag skäms lite att jag bara klara fem dagar, men det känns okej. Medelmåtta är vackert. Nästa gång ska jag ha ordentliga skor, ha regnjacka och planera lite mera. Jag känner att jag fått ut det jag ville under mina dagar och haft några väldigt intressanta möten. Känner mig lite visare och lite mera förvirrad än jag gjorde innan. Vad nu? Jag har faktiskt inte någon aning. Ska jag måla kvinnan? Jag vet inte. Funderar på att åka till Polen, Tyskland eller Portugal. Eller ska jag erkänna för mig själv att jag faktiskt är sjuk? Det kanske är dags att sansa ned och bara andas igen? Jag vet faktiskt inte. När jag kom hem målade jag en tavla. Det kändes skönt. Känns som mitt liv är totalt kaos just nu och jag vet faktiskt inte ens om jag är frisk. Hur sjukt är inte det? Är detta min 30 års kris? Vem är jag? Allt är i spillro och jag är den enda som inte ens ser min egna sjukdom? Jag vet inte. Förvirrad. Hjärnan går extremt snabbt och jag har svårt att sitta still. Ska det vara såhär framöver? Mitt ego har blivit 10 ggr större och jag har svårt att se andra just nu. Tiden på vägen gjorde något gott tror jag verkligen. Jag fick tid att reflektera men det kanske inte är det som jag behöver just nu.

 

Spännande dagar framöver då jag inte vet själv vart dom kommer att leda. Just nu vill jag lägga mig i fosterställning och gråta en skvätt. Finner dock inte tid till det för det är ständigt nya saker som ska fixas. Sansa dig fick jag höra idag. Hur gör jag det?

/Kjell Robert Johansson

 

Fan va blödigt det blev nu.

2 kommentarer

  1. Ibland behöver man gå ut på vägar som ibland kan vara förvirrande. Man har en ryggsäck att bära genom livet. Ibland tyngs den ned och när man är klar med den så kan man slänga bort det. Ibland är det svårare att göra sig av med det eller att finna nödvändigheten med den. Men i slutändan när bördan slängts bort så kan man minnas tillbaka den. på gott och ont. Jag är glad att du ”vågade” ge upp din vandring. Din säkerhet går absolut före. Till mig får du gärna komma och gråta när än du vill och behöver <3

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.