Göteborg, Bohuslän

En inspirerade farbror

Efter att ha ruset genom Halmstads curry luktande, kärleks fyllda famn. (Inlägg här) Befann jag mig plötsligt på tåget. Jag ska till Göteborg och träffa Max Inge. Denna fantastiska Tarzan. Max möter mig och vi kramas exalterat och jag pratar i 180 kilometer i timmen! Så mycket att gå igenom.   Jag spenderar några dagar i staden. Vi njuter av vädret, träffar några andra nära och kära jag har i Göteborg. Vi kastar frisbee och jag avnjuter en våffla.

P1040306

P1040317

P1040316

P1040312

P1040309

P1040321

Men denna gången hamnar min inspiration och mina tankar framförallt när jag sitter på tåget mot min fantastiskt vackra hemby: Hallstavik.
Jag vaknar faktiskt orättvist bakfull under lördagen, efter att jag och Max inne på små timmarna diskuterat feminism. Lite komplicerat. Jag vandrar genom Göteborg dom cirka 60 minuterna ned till järnvägsstationen och bjuder mig själv på en Pizza.

Väl inne på stationen, står en man i närheten av mig i keps utan skärm. Han har en blå kavaj. Jag ser lite nyfiket på honom, för han ser ut som en grubblare. Vi hamnar bredvid varandra. När jag var i Indien så lovade jag mig själv att bli mer öppen, och bara bryta tystnaden. Detta känns som ett ypperligt tillfälle. Jag har på Pocket köpt med mig en liten litteratur vän, en pocketbok ”av” Dalai Lama, jag känner att jag vill ha lite kött på benen nu efter jag sett hans tron. (inlägg här) Men mannen börjar prata med mig istället. Det visar sig att han är pensionär sedan ungefär ett år. Han kommer från Varberg och har tidigare drivit med att vara kyrkogårds chef. Hans utbildning är trägårds ingenjör. Han berättar att den nya prästen som kom, petade ut honom. Så nu tvingas han vara pensionär.
-Det blir mycket tid, berättar Carl Åke.

Carl Åke har haft lyckan att uppfostra två stycken barn. Den ena jobbar som kulturchef på P1. Han väljer klassisk musik på P1. Dottern hon spelar Valthorn i symfoni orkester och hade precis kommit hem från konsert i New York.

-Men då måste ni vara en musikalisk familj? Undrar jag.

-Ja. Jag spelar Trumpet i orkester. Men jag började inte spela förrens jag var 42. Säger Carl Åke. Han riktigt myser i kepsen och rycker lite i läppen och blinkar lite när han pratar. Vi pratar i över två timmar. Plötsligt var vi hemma. Vi tar sällskap genom stationen och han berättar att han ska iväg och se West Side Story. Skönt att våga släppa lite på garden.

-KRJ

Kommentera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.