Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Landa

IMG_3508

Efter allt som hänt så håller jag på och landar.

Just nu bor jag i Hallstavik hos min mor. Livet består framförallt av att ta det lugnt andas frisk luft och promenera med min far. Försöker sänka mina ambitioner och se vart det för mig. Hitta min plats på jorden utan att ha så mycket ångest. Vara tacksam för det jag har och bara andas och glädjas.

Jag träffade nyligen en av mina farbröder som sa såhär:

”Landa nu annars kommer du dras med det här hela livet. Ta smällen och ställ dig upp på tre för det finns så mycket i livet som är värt att leva för”.

Jag har inga tankar på att inte leva. Mina tankar går mera åt hur dom ska levas.

Just nu håller jag på och konfirmerar mig. ”Balsam för själen” som min far sa. Det är alltid spännande att se vad som händer när man testar något nytt. Vi får se vart detta leder mig. Imorgon ska jag jobba på en bondgård men den historien tar vi i framtiden.

Nu ska jag landa.

Ta hand om er så hörs vi när jag är redo igen.

Tack för allt stöd.

/Robert

 

Ps.Vill ni läsa en intressant blogg kan jag rekommendera den här snubben som jag lärde känna i Oslo. Palle är sjukt kreativ och det är alltid skoj att se vad han hittar på. Just nu är han handbollstränare för Zambias ungdomslandslag

http://blogg.pallept.com/#home Ds.

Dag 5

Skärmavbild 2014-01-06 kl. 13.52.34

Torsdag

Idag var det enkelt att vakna, även om Carl gjorde sig påmind på höger häl. Akilles och jag.

Dagen började med hotellfrukost. En av mina svagheter här i livet. Dagens första mål var Åsbro. Jag kan redan nu säga att jag sitter i Skövde och skriver detta.

Det regnar kraftigt och jag lyckas finna väg 50 som ska ta mig till Åsbro, Hallsberg och Kumla. Efter ca fem kilometer på denna minst sagt tungt trafikerade väg bestämmer jag mig för att min säkerhet är inte garanterad längre. Jag tar bussen. Till min lata sida så väljer jag bussen som tar mig till Kumla. Väl framme i Kumla så pratar jag med brevbäraren och hittar fram till turistinformationen. Vid det här läget är jag semi taggad att fortsätta måste jag erkänna. Foten gör ont och mina kläder är blöta. (Hur fan kan man glömma regnjacka?). Jag pratar med expediten som informerar mig och att jag kan gå väg 52 som är ungefär lika som jag gått och det är 82 kilometer till Katrineholm. Jag får väl sätta fart säger jag till damen och går ut. Lunchklockan har slagit och jag sätter mig med en sallad på något som heter ”Fresh food”. Packat med Kumla arbetare sätter jag mig och äter och tänker över mig situation. Jag behöver snacka med Eric. Nu har jag bestämt mig och när jag snackar med Eric så blir allting klart i mitt huvud. Detta är dumdristighet. Ibland är det modigt att ge upp. Jag skäms lite att jag bara klara fem dagar, men det känns okej. Medelmåtta är vackert. Nästa gång ska jag ha ordentliga skor, ha regnjacka och planera lite mera. Jag känner att jag fått ut det jag ville under mina dagar och haft några väldigt intressanta möten. Känner mig lite visare och lite mera förvirrad än jag gjorde innan. Vad nu? Jag har faktiskt inte någon aning. Ska jag måla kvinnan? Jag vet inte. Funderar på att åka till Polen, Tyskland eller Portugal. Eller ska jag erkänna för mig själv att jag faktiskt är sjuk? Det kanske är dags att sansa ned och bara andas igen? Jag vet faktiskt inte. När jag kom hem målade jag en tavla. Det kändes skönt. Känns som mitt liv är totalt kaos just nu och jag vet faktiskt inte ens om jag är frisk. Hur sjukt är inte det? Är detta min 30 års kris? Vem är jag? Allt är i spillro och jag är den enda som inte ens ser min egna sjukdom? Jag vet inte. Förvirrad. Hjärnan går extremt snabbt och jag har svårt att sitta still. Ska det vara såhär framöver? Mitt ego har blivit 10 ggr större och jag har svårt att se andra just nu. Tiden på vägen gjorde något gott tror jag verkligen. Jag fick tid att reflektera men det kanske inte är det som jag behöver just nu.

 

Spännande dagar framöver då jag inte vet själv vart dom kommer att leda. Just nu vill jag lägga mig i fosterställning och gråta en skvätt. Finner dock inte tid till det för det är ständigt nya saker som ska fixas. Sansa dig fick jag höra idag. Hur gör jag det?

/Kjell Robert Johansson

 

Fan va blödigt det blev nu.

Dag 4

P1080905

Onsdag

Vaknade upp i skogen och inget regn hörs mot mitt tält. Lyriska nivån stiger och jag ser fram emot att komma ut på vägen igen. Natten har jag spenderat 30 meter in i skogen nära en skutbana. Kastade några päron och en mosad banan utanför tältet så jag var lite nervös för grävlingar när jag somnade. Det hjälpte tabletterna mig med och 11 timmar spenderades i rodelställning.

Kom iväg i rask takt och mitt första mål under dagen var att nå Tived. Jag hade hoppats på lite enklare förtäring och går sonika förbi en skylt med en kaffe kopp. Den ledde denna gången sju kilometer åt ett håll jag tolkar som fel. Hittade dock en mysig sjö och solen sken med sin närvaro. Här blev det istället smör, tortilla, jordnötsmör och några bananer istället. Fantastiskt i sin enkelhet.

P1080911

P1080912

Tived var 10 minuters promenad utan någon större lycka mer än fantastisk utsikt.

P1080907

Efter ännu en stunds knatande så slår fröken rastlöshet till rejält och jag bestämmer mig för att ta ett avbrott mellan beat boxandet och sjungandet. Jag tar en siesta. När jag legat här vid väggrenen en liten stund hör jag en bil som saktar ned och stannar. Jag ställer mig upp och blir lite små nervig eftersom ja det kan ju vara vem fan som helst. Ut kliver en äldre herre mitt vitt hår och väldigt lugnt tempo. Jag ställer mig bredvid bilen och inväntar herrns intiativ. Han börjar prata med mig och det visar sig att vi har en hel del att gå igenom. Mannen heter Lasse han är 75 år gammal och har haft två strokes. Förträfflig gentleman som gärna delar med sig och berättar anekdoter från sitt liv. Främst berättar han om sin yngste son som är 23 år gammal. Gift med en brasilianska och före detta sjökapten. – Han har sett hela världen, säger Lasse med ett brett leende. Vi står och dribblar med varandra i ca en timme. Vilken man han är och jag är så djupt tacksam att vi fick mötas. Jag har en känsla av att Lasse känner samma. Jag frågar honom nyfiket hur det är att vara 75 år gammal. Vad har jag och se fram emot? Det är väldigt ensamt säger han. Jag kan verkligen förstå vad han menar. Tror det är viktigt att lära sig ensamheten samt att fylla den med så mycket kärlek man kan. Han saknar sin gamla utgående hund mer än sin fru, vilket jag också finner minst lika intressant. Vi tar i hand och tackar varandra för tiden.

Visslandes tar jag mig framåt igen och har nu tagit sikte på Askersund.

P1080909

Efter några plågsamma kilometrar kommer jag fram till en backe som Lassa berättade för mig hette supar backen. Här brukade gubbarna förr i tiden alltid stanna för en sup innan dom besteg besten. Jag små ler lite och ångrar att jag inte har sprit på vagnen. Det lustiga är att innan jag träffade Lasse gick jag och bad om att denna dagen få kärlek och visdom i min uttråkighet. Plötsligt i botten av backen tycker den svarta pickupen upp framför mina ögon. Det är Lasse som tvättat bilen färdigt och vad jag tror saknade sin kumpan från tidigare.

– Hoppa in, säger Lasse

– Självklart!

Han tar mig de sista sju kilometrarna in till Askersund.

-Du va hungrig? Frågade min nya vän. Han tar med mig till Scandic hotell och bjuder på den sena lunchen. Vi avnjuter måltiden tillsammans och han berättar den ena anekdoten efter den andra. Jag har lärt mig massor av denna mannen och känner att om jag åker hem nu så är jag redan fylld av äventyr och en gnutta visare jag var innan jag vaknade imorse. Efter lunchen bestämmer jag mig för att ta en natt på detta hotell där även frukost och spa ingår. När jag skriver detta har jag kurerat mina små fossingar, masserat mina vader och även införskaffat compeed till min alldeles nya blåsa vid namn Carl. Bastun värmde gott och vattnet  kranarna har verkligen varit värt varenda krona.

Var tacksam för allt du har. Lyssna hellre än tala och svälj din stolthet. Du vet inte allt. Jag är ute och reser. Det är okej att inte gå hela sträckan, resan är mitt mål. Jag måste ibland våga ge upp för att bli starkare, för att uppleva så mycket som möjligt. Yes man.

”Be water my friend” – Bruce Lee

/Från hotellet i Askersund er R.

Dag 3

P1080900

Tisdag

Vaknade av klockan 08:30 vilket borde betyda 12 timmars sömn på campingen i Töreboda. Lite småstressad kastar jag i mig några frukter. Varje gång jag vaknar och ser mina tillhörigheter huller om buller i tältet får jag ge upp känslor direkt. Tar mig samman och samlar sakerna och tar mig till den rödmålade receptionen. Hör möts jag av två glada damer som håller på med dagens skvaller. Den ena står bakom disken och den andra iklädd ”sopgubbe” kläder. Vi börjar snacka och dom frågar varför jag tältade. När jag berättar att jag ska gå till Stockholm växer deras ögon. Dom börjar genast att orientera mig och visar på kartan vart jag borde gå. Tältplatsen blev visst plötsligt gratis och jag kan glatt glida vidare i min dag med klara direktiv om väg framför mig. Vägen finner jag tillslut och den leder mig till en ort som heter Undenäs. Första skyltet läses 23 kilometer. Efter en lång stund senare och möte med en äldre man som bilen hade havierat för. Han var mer bekymrad för älgstudsaren han hade i baksätet än för att bäraren skulle ta lång tid. En riktigt stekig snubbe hoppar ur en minst lika stekig husbil. Killen snackar engelska och gubben svenska så jag får kliva in och medla. Det sköna med killen i svarta solglasögon med snöre, förklarar att han inte kan något om biler. Skönt ändå att han stannade.

Tiden efter detta handlar mest om skog, regn och backar. Ända sedan jag vaknade tills ca 16:00 har det regnat. Jag klädde in mitt bagage i sopsäckar och lyckades faktiskt hålla det mesta torrt. Hittade även ett armband längsvägen som passade perfekt.

Tillslut kom jag fram till Undenäs och där möttes jag av en stor kyrka, riktigt ståtlig och uppe på en höjd står den och vrålar ut dominans ibland all skog.

P1080901

Imponerande.

I närheten av detta finner jag en mack/resturang och avnjuter till min belåtenhet en 200 grams hamburgetallrik. Just nu sitter jag i mitt tält 30 meter från skogen och efter ett litet möte med tre rådjur kan jag höra knallar lite då och då och hoppas innerligt att natten blir lugn.

P1080903

Imorgon ska jag ta mig till Tived först sen Askersund om det finns möjlighet. Tived har även ett naturreservat som jag hoppas kunna ta mig en titt på.

Fridens.

/Rob

Dag 2

P1080885

Måndag

Första natten spenderade jag ensam i skogen. Det var en ny upplevelse för mig och faktiskt rätt läskig. Jag tog mina tabletter vid 20:00 som ordinerat och försökte somna vid 21. I skogen hörde jag en gren som bröts och någon form av vilt som rörde sig kring mitt tält. Panik och rädsla slog mig och jag fick använda mig mycket av andnings teknikerna jag lärt mig under meditation och yoga övningar. Tillslut somnade jag och vaknade lite titt som tätt under natten av att lemmar domnat av.

På morgonen när jag vaknar var jag redan spyless på att resa. Packa ihop sakerna kändes inte så roligt. Ont i fötterna och att skita i skogen barfota när allt i skogen var blött kändes oinspirerat. Jag tog mig ut till vägen och hade noll känsla i mina forslingar. Här bestämmer jag mig för att ta på mig skor. En röst ekar i mitt huvud som den vise Mikael som jag träffade dag 1 sa till mig:

– Dumdristighet och mod är olika saker. (Av nån anledning klingar det på norska i mitt huvud)

Det är okej att erkänna när man gjort fel. Mina fötter tackar mig och jag har nu slagit ned mitt tält i Töreboda på en camping bredvid Göta kanal.

Under vägen såg jag i dikes kanten en plånbok. Vi en närmare titt så ser jag att det är en sån mobil fodrals plånboks grej och tar en titt vad som finns i. Två 500 kronors sedlar och fyra stycken 100:ringar rikare blev min dag genast mycket ljusare.

Annars var dagen lite seg dragen och jag respekterar verkligen avståndet jag gett mig in på. Nu har jag gått ca en tiondel av vad jag har tänkte och förstår inte hur jag ska klara av det. Vid ett annat tillfälle under dagen så kom jag och på vardera sida om vägen var det kor. På den ena sidan kor på den andra tjurar. På båda sidorna började korna skrika och titta på mig och i full galopp rusa i min riktning. Nu har jag tre på den ena sidan och ca tio på den andra som står och tok stirrar på mig. Jag stannade här och kände mig minst sagt iakttagen. I mitt huvud säger en röst: – Sluta äta kött. Jag stirrar ned en tjur och går vidare. Ångrar att jag åt den korven på macken tidigare under vandringen. P1080890

Väl i Töreboda finner jag en bokhandel där jag får en gratis karta! Mycket trevlig personal. Käkar en pizza och tar en kaffe där det finns wifi. Här möter jag en man som gladeligen går igenom hela sin kamera med bilder (även när hans fru är naken) och ger diverse tips på vägen till en vandrare. Efter detta finner jag campingen och tänkte fira med en thaimassage som tyvärr var stängd. Vad ska jag annars spendera pengarna på? Kanske finns det en mening med allt, vem vet.

Kärlek till er alla från mig.

/Robert

Lite bilder från saker som ser ut som saker:
Även Stockholm nås härifrån:

P1080897

P1080894

Visst ser det ur som en hund?

Döden knackade på också:

Döden

P1080887

P1080884

Dag 1

P1080851

P1080853Söndag

Resan började tidigt på eftermiddagen eftersom jag valde att gå ut med stil och festade till 03:30 på Lördagen. Packat färdigt hade jag inte heller så morgonen gick i sömn och packa färdigt tecken.

Min resa till Stockholm började vid 13:30 tiden då jag gick och köpte vatten och efter 500 meter insåg att jag glömt min medicin. Stapplandes på barafötter tog jag mig hem igen och sa återigen farväl till min växter.

P1080848 P1080847 P1080849 P1080850

Mer om dom och deras personlighet kommer i senare inlägg.

Jag tar mig mot Mariestad tänkte jag men räknar med att det kommer behövas omvägar för att undvika motortrafikled. Tar mig in på en väg där det sitter skyltar om byggarbetsplats, men eftersom det är Söndag är detta inte något som oroar mig. Efter ca 30 minuters vandrande med min nya införskaffade golfvagn fylld med ryggsäckar så tar vägen slut. Det går en liten grusväg där det står en massa maskiner och jag fruktar att jag måste vända. Min nyfikenhet drar mig ändå bort mot maskinerna men vägen tar slut även här. Skådar dock en
på andra sidan ängen som jag nu står inför. Jag chansar på att det borde kunna vara ”rätt väg”. Vagnen tycker annorlunda och jag måste släpa den bakom mig över ett tufft parti på ängen. Dagens första riktigt prövning. Skam den som ger sig. Lyckas ta mig över och kommer snart fram till en gård där ägaren står och tränar sina duvor.P1080858 Imponerade bedrift hur den nu går till. Han bankar åtminstone väldigt på ett plåt tak med en piska. En man i min ålder cyklar förbi mig i hjälm och stort skägg. Efter ytterligare en stund cyklar han mot mig. Efter ännu ett ögonblick kommer han ikapp och öppnar munnen. Mannen heter Mikael och han drömmer om att bli skogsarbetare i framtiden. Vi går och pratar och njuter av den underbara dagen vi bjuds på. Sommaren har inte riktigt tagit slut tänker jag och går och avnjuter en John Silver. Han tar med mig till sin mormor och säger att hans morfar kan orientera mig bättre än honom.

Villan är röd och området är mysigt med robot gräsklippare, hundar och barn som är påväg till fotbollsmatch. När Mikael knackar på så öppnar en äldre dam dörren och jag kan även skåda an fyrbent varelse som nyfiket sticker ut nosen. Mannen som är i 70 års åldern säger åt mig att ta sikte på Töreboda, det är enkelt härifrån då jag endast måste ut på vägen igen. Mikael och jag ger varandra en stor kram och varsitt lycka till och jag är snart tillbaka på vägen. En skylt dyker upp där det står TÖREBODA 35. Fan va långt det är till Stockholm.

 

Jag tvivlar starkt på att jag kommer klara av detta barfota, om jag kommer klara det överhuvudtaget. Jag litar och tror vi får se hur långt det bär mig.

Natten spenderar jag 26 kilometer från Töreboda. Det vill säga nästan två mil har jag gått idag och det känns. Miljön är väldigt vacker och jag har vid flera tillfällen kommit på mig själv säga ”Idyll”P1080866 . Kor, får och hästar tittar nyfiket på mig när jag går förbi. Ibland sjungandes ibland tyst ibland med ett hej.

 

 

P1080872

P1080869

Favorit sånger så här långt är:

Jag är en jävel på kärlek

Fattig bonddräng (när jag sjöng den först gången trampade jag på en stor sten)

Rasmus på luffen

Lite andra improviserade texter.

Ta vara på varandra.

/RJ

P1080873

En ny resa

P1080836

Jag har bestämt mig för en resa.

Den här gången är det i konstens tecken. Jag och min vapendragare var nyligen på kryssning med fantastisk musik. Psy trance, trance och Hardstyle. Det går knappt att beskriva eurforin som skedde på denna båt. Båten tog oss till Tallin och jag som vanligt är svag för äventyret. Efter första dagen av dans och jag utklädd med jeans och en Emo piké erövrade båten och snackade med varje individ jag sprang in i. På båten träffade jag en gudinna som jag kommer återkomma till.

 

Väl iland så kliade det i min äventyrstarm och jag klev på mark barfota. Sendrag gjorde sig påmind i mina vader så jag inledde vistelsen med en massage. Efter det fann jag centrum. Tog ut lite cash och gick in i en butik och inhandlade diverse saker till mitt altare jag höll på bygga ombord på båten. När jag ska betala med mitt norska bankkort märker jag att det är borta. Jag går runt och letar en stund och finner det inte. Går tillbaka till butiken och ber om att få låna telefonen för att spärra kortet. Kvinnan som jobbar i butiken är vacker och efter en stund märker vi båda att vi har mycket att prata om. Jag slår mig ned på golvet i butiken och målar en tavla till henne. Här blir jag sittandes i 6 timmar och försöker få till en mysig stund med fröken som inte vill stänga men gärna gosar lite. Får träffa en vännina till henne som precis vart och köpt flera instrument och berättar att hon ska lifta ned till en ekofarm i Spanien. Jag blir otroligt inspirerad och bestämmer mig för att söka upp denna musikbutik. Tiden börjar bli knapp och jag rusar runt på gatorna i Tallin och letar. Tillslut finner jag butiken men den är stängd. Små joggades tar jag mig mot båten igen och ser en kvinna med en sån elcykel med kärra i bak. Jag kapar cykeln med kvinnan i bak och öser på mot hamnläge. Lyckas hinna fram och träffar en man vid namn Silver. Greppar en 500 kronors vin och en massa cigarrer och rusar in på båten igen. Där är mötet på soldäck med mina kumpaner och fulltös redan igång på båten.

 

Mitt altare blir vackrare för varje minut som går och jag har knappt sovit på flera dagar. Det kommer bli fullmåne denna natt och jag är livrädd för mitt liv. Övertygad om att jag måste offras till månen denna natten för att alla ska kunna ha det skoj.

Jag klär ut mig till ett altare och går med en myntaväxt knyten under hakan och massa lösttyg. Under tyget har jag tejpat med silvertejp en massa fickor där jag har cigarrer, cigarretter och minttabletter. På min vänsterarm har jag massa armband där jag hänger en glowstick. Till vissa går jag fram och öppnar mitt tyg och låter dem titta in och se ljuset mystiskt inne i mitt tyg. Härifrån mera känd som Merlin.

Röjer och dansar till hjärtat knappt orkar slå. Möter en kvinna som är fylld med vackra tatueringar som jag ger en av mina rumsnycklar till. Lite senare när jag bygger ännu ett altar är det en kvinna/man som sätter sig med mig och jag ger även henne en nyckel. Nu snackar vi intressant brygd. Vad kommer hända nu? Massa random grejer händer och det känns som universum snackar med mig.

Klockan börjar bli morgon och jag söker upp två damer i hytt 8805. Jag siktar på att kunna bocka av ett event på bucketlist. Mina byxor har jag gjort av en svart sopsäck. Här har jag samlat på mig saker och fått en gloria kring huvudet och mina byxor ser nu ut som ett packet. Runt klenoderna har jag knytet en skylt det står grattis på.

Jag lägger mig på golvet mellan deras sängar och låter dom sova.

Resten behåller jag för mig själv, men vilken spännande resa.

 

Tillbaka till gudinnan jag träffade tidigare.

Jag bor just nu i Skövde. Frågade denna gudinnan under Lördagen om jag fick måla henne. Alltså hon som duk. Hon har nu sagt ja. Så jag har bestämt att i konstens namn gå till henne barfota från Skövde-Stockholm. Vilken väg eller hur jag ska ta mig får änglarna leda mig. Det ända jag vet är att jag måste göra detta och jag ser fram emot att se denna skapelse bli pånyttfödd under mina fingrar.

 

Så följ med på detta äventyr, här på hemsidan kommer det att hamras ned bokstäver och censur är något jag inte gillar.

 

Ta väl vara på varandra och njut av varje ögonblick i livet då det aldrig kommer igen.

 

/RR

 

Ps. När ni läser detta har jag redan vandrat i ca två dagar. Hoppas att jag haft det bra och ni självklart. Skorstenen på bilden heter Konrad, skorstenen Konrad. Ds.

Gissa vem som är tillbaka

11999663_10153141907304013_22566690586864156_o

 

Jaha det är dags att börja skriva igen.

Välkommen in i min värld och min hjärna. Nu siktar jag på en svart Lamborghini och pallar inte vara så fucking snäll hela tiden.

 

Två böcker som förändrat mitt liv:

Models: how to attract women with honesty

No more Mr. Nice guy. 

Båda rekommenderas varmt.

 

Mitt liv har vart rätt spännande kan jag tycka sen jag lag ned för ett och halvt år sedan. Nu är jag tillbaka och har inte en aning om vad som ska ske.

 

Singel, köttätare, rökare, snusare och livsglad Hardstyle entusiast. Hur blev det såhär?

 

Sen jag lämnade er har som sagt mycket hänt. Min polare gjorde Norseman och jag fick se toppen av Gaustatoppen. Sjukt imponerade prestation. Två veckor med tält i Lofoten. Vipassana har genomförts. (Klicka på orden om ni vill veta vad det är). Insupit dryck och dansat med moder natur. Plockat svamp och hängt med spöken. Firat julen med påven i känd jul stad. Sovit på båtgolv till Italienska öar. Letat lämplig gränd med brasilianska för spridning av säd. Kört ett nyktert år. Klarat av ett naturvetenskapligt basår. En bråkdel självklart. Som för er alla andra det händer grejer hela tiden.

Polisen hittade mig naken på tågrälsen i Stockholm. Jag har sett mina rädslor. Nu orkar jag inte gömma mig längre.

Just nu går jag på tabletter som kallas Olanzapine efter att min hjärna hade total hjärnsmälta och jag fick spendera 12 intressanta dagar på insidan av en psykos. Jag mår bra. Dock ska jag inte sticka under stolen med att jag djupdykt ned i mitt egna medvetande och sett endel intressanta grejer.

 

Rubbade Ruben är tillbaka.

 

Håll i hatten.

 

/RR.

 

Ps. Jag är en idiot och jag vet absolut ingenting. Det är okej och nu vågar jag lyssna. Ds.

Svenskhet

IMG_2568

Till dig

Att tillhöra ett land, att tillhöra ett samhälle, en kultur. Att födas in i ett system baserat på geografi. Att tala ett visst språk, att klä sig i viss mundering, att utföra speciella seder. Vad skiljer det från vad som står skrivet i våra hjärtan? Vad har passet med vem du är att göra? Vi kommer alla från samma mamma. Hur kan vi ha glömt varifrån allt startade. Inse att vi är vandrare. Vi är människor, vi är själbärande kroppar med intellekt. Samtidigt som vi är djur.

Vad separerar oss åt? Vad är det egentligen för slags känslor som gör att vi känner rädsla, förakt och rent hat mot andra individer? När vi i grunden är samma stoft?

Gränserna är dragna av historiska krig. Efterföljande hjärntvättning, girighet, kultur, och rädslor detta separerar oss från varandra. Är vi inte samma massa?

En kärlek.

En familj.

En individ.

Vi måste sluta inse att vi inte kan fortsätta som vi gör. Vi måste utbilda människorna. Vi måste väcka dom sovande själarna. Vi måste inse och älska varandra.

Vi är alla skapade att finna friden, grisen, apan, ja alla individer. Det finns inte någon svensk, eller amerikan, vi är alla gudsbarn. Solslavar som vandrat runt. Själahoppat mellan olika universums rum. Nu sitter du här och läser, kanske du tycker jag skriver strunt.

/KRJ

Tack för mig

Skärmavbild 2014-01-26 kl. 19.09.30

Jag lägger ned.

Utav personliga själ har jag valt att inte längre dela mitt inre med er. Hoppas ni har haft någon typ av upplevelse med mig, och tack för ett spännande år.

Jag kommer fortsätta att skriva och sköta denna sidan bakom kulisserna.

Tack för mig.

Nås lämpligast på mail: robert.johansson9@gmail.com

Hjärnspratt

IMG_1165

Tillbaka till verkligheten.

Fyra helger på två veckor plus en extra röd dag, när hände det sist? Latmasken kröp fram ur mig och jag har tagit det väldigt lugnt. Ansökan till golfklubben är iväg sänd och tummarna hålls. Matematiken har startat igen och jag har lektion tre gånger i veckan. Vi var 22 elever i klassrummet första lektionen. Det blir spännande med en ny klass och många nya förmågor att lära sig något utav. Läraren verkar vara en kanon kille och han verkar vara väldigt pedagogisk. I helgen ska jag ta mig till huvudstaden med en van, min älskade kvinna ska packa sina väskor och be ge sig till ny destination i staden. Jag är nervös då ovanan att brassa runt i citymiljö ligger på den otrygga sidan, men jag ser det som en nyttig träning och ännu en läxa att lära. Inväntar fortfarande snöfall då mina nya skidor står och väntar på premiären. Vilken märklig vinter det är. Problemet är bara att jag inte minns hur tidigare vintrar har sett ut. Är det minnet som spelar en ett spratt när man minns alla dom höga snövallarna när man var liten? När vi knöt skridskor och begav oss ut på sjön i Herräng? Kommer den tiden ännu, eller är denna vintern dömd? Är det endast i mitt minne vintrarna kastat enormt mycket puder på våra hustak? Förmodligen är det en blandning. Min far säger att förra vintern var det mycket snö, och ett väldans oväder titt som tätt. Jag minns ärligt talat inte riktigt. Vintrarna flyter ihop och jag har svårt att sära på vilken vinter som var vilken. Jag minns att jag sprang på julafton en vinter men vilket år vet jag inte. Då var det som det är nu. Vikten av att på något sett markera sina årstider med någon form av event eller upplevelse känns aktuellt. Eller skriva ned dom. Det känns bra att jag börjat författat mitt liv i bokstäver, det gör det enklare att minnas. Jag är visserligen duktig på att reflektera över vardagar och över möten, mitt problem ligger snarare i när. När var det vi sågs? När var det vi åkte till den staden? Hur såg träden ut? Hur såg det ut i skogen? Det är så enkelt att bara låta livet passera, att inte bry sig om att minnas. Kanske det är en gåva några av oss belamrats med, kanske är det ett fel i systemet. Minnet är minst sagt intressant. Den ända trygghet vi har när vi ska vittna, återberätta en händelse, fundera kring rätt eller fel, bedöma andras och det egna beteendet. Hur kan vi lita på det? Varje sekund, varje litet ögonblick som passerar är ett nytt minne. Hur väljer man ut det man vill spara och hur filtrera man bort resten? Är det ens möjligt? Kan man fokusera på vissa saker lite extra och på så sätt minnas det? Jag tror det. Jag tror man bestämmer själv, till viss del. Sen är det mycket saker som får ens känsloliv att svalla som sätter sina spår. Det är självklart olika från individ till individ men jag ger mig på att du minns dom dåliga sakerna framför dom bra. Sådana är åtminstone jag. När jag umgås eller träffar någon, vem som helst egentligen så analyserar jag varje andetag, varje blick, varje stavelse till något jag kan ha förståelse för. Jag bryter ned och tar hand om allt under mina nästa dar. Varför gjorde han/hon så, när den sa de gjorde han/hon så för att förstå hur tänkte dom egentligen då? Jag kan inte låta bli, desto mera jag förstår desto mera förvirrad jag blir. Är det någon mer som känner likadant? Är det bara jag som är en tänkande, förvirrad, halvidiot? Utvecklingsstörd? Hur definierar man det egentligen? Den som sticker ut från ”normen”?. Vem kan bestämma sådant när inte någon vet vad som försiggår i den andras huvud. Kanske det ser totalt annorlunda ut, kanske det är en helt annat typ av verklighet där inne som jag absolut inte kan se. Vem kan då bestämma vem som har problem? Vem kan egentligen veta någonting överhuvudtaget när allt vad vi vet är något vi har lärt oss utav någon annan. Någon som har berättat, någon som har skrivit, någon som har matat dig och bytt dina blöjor. När du kröp ur tunneln och tog dina första friska andetag hade du då ett namn? Hade du då några funderingar på hur ditt liv skulle se ut? Hade du då några tankar på din slutdestination? Förmodligen inte, men vem vet? Minnet är ett svek. Sen fick du ett namn, ett födelsebevis, ett bevis på att du blivit född. Grattis, du är nu invigd i det vi kallar samhälle, ställ dig i ledet bland dom andra och börja lär dig läxan om livet. Här har miljontals av oss andra redan lagt vägen, det är din tur att föra facklan vidare mot evigheten, har har vi inte tid att förundra, bara blunda och ryckas med, för din tid är kommen och våga inte trotsa vår idé, bara sätt dig här och låtsas be. För även om vi alla är samma, vi låter oss ryckas med när dom snackar om ”dom andra” utan att förstå, dom är lika som oss, även som oss två. Så minns och reflektera. Fundera. Kanske har allt en mening ändå. Även om minnet är svagt och okontrollerbart ändå.

-KRJ

En nolla istället för ett plus

P1060693

Olyckan fyller mitt bröst. Ångestladdat fundersamt och tveksamt. Varför ska jag analysera allt som händer mig? Varför ska jag vakna varje morgon och vara negativ och bara se problemen? Varför ska det vara så svårt? Tankarna går på repet och jag har svårt att släppa taget.

Här sitter jag och luktar svett och ska försöka ta tag i dagen. Det mesta glider mig ur näven och jag känner mig hjälplöst drunknade i mig själv. Hur blev det så här? När började jag glida bakåt igen? När började plötsligt glidet att släppa och jag måste kämpa dubbelt igen. En tappad positiv rutin efter den andra och jag är snart tillbaka på ruta ett. Allt har en plan så kanske min nästa utmaning fångar tag i mig snart. Kanske jag ska få ny smak och uppleva nya saker en dag. Kasta mig ut igen och krossa mina barriärer på nytt. Just nu känns det inte så. Just nu känns det som att ta en dusch är det största steget på dagen. Lustigt är det hur saker glider en ur näven, när man tappar kontrollen. Lustigt är det att det känns rätt bra ändå. Även om jag ändå ligger här fylld av ångest ofta och så. Livet är galet, spännande och intressant. Lika ofta, tråkigt, segt och ointressant, förmodligen väldigt mycket oftare. Inblicken man får in i andras liv är alltid så actionfyllt. Det händer så mycket i alla andras liv, att dom gör så mycket roliga och intressantare saker än oss. Men det är bara en scen. Zlatan har också en tvätthög, en dammråtta under soffan, en fru med problem och ungar med hål i tänderna. Alla går runt med sina problem och sina tankar. Tänk om man kunde lyfta på huven på alla andra. Tankarna kretsar garanterat mycket kring sig själva och sex. Klart det är så. Om jag ska fundera på vad jag själv tänker så handlar det oftast om mig själv. En ständig inre kamp att göra gott och bot på andras gynnsamma sida. Det är en kamp. Det är något som är en viktig livsläxa. Att lära sig att bara vara glad och lycklig för andra, att kunna se deras framgång utan att ha svarta känslor. Att kunna glädjas åt att andra gör något bra. Det är så viktigt att förstå att alla har sin väg att vandra och att det förmodligen inte har någonting med din egna stig att göra, utan bara vara genuint lycklig för andras välmående. Detsamma gäller i andras motgångar. Att förstå deras kamp och kunna vara där och stötta så mycket man förmår. Det är lika viktigt, i med, och motgång, som man säger vid vigseln. Jag tror vikten av att minnas att påminna sig själv att så är fallet, att det är deras lycka eller olycka och att vi endast kan visa dom rätta känslorna. Låta den inre rösten guida in än på rätt spår. Det finns alltid ett svar, och innerst inne vi hör svaret viskas, du måste bara lära dig att lyssna.

Nu har jag duschat, genast känns livet lite enklare. En uppgift på den ständigt växande checklistan. Kan det vara så att ju mindre man har att göra desto mera tid finns det att tänka, ju svårare blir det att göra saker. Jag vet när jag har absolut fullspikat så är det inte några problem. Sen får det inte vara så för länge, men ändå. Jag finner det ytterst intressant. Något jag gått och fnullat på, är det här med kollektivt medvetenhet. Eftersom det är vi som har skapat verkligheten kollektivt och jag tror det finns någon form av grupp medvetenhet, en annan typ av frekvens där allas inre röst ljuder. Kroppsspråk är en sådan bland annat. Ibland känns det nästan som att jag kan höra vad andra tänker samtidigt som det bara är spekulation. Det jag funderat på är det här med problemen som man springer in i för att nå sin personliga nivå. Alla individer du springer in i är där för att lära dig något eller du ska lära dem något. Jag tror även alla känslor som kommer rakt från hjärtat är samma sak. Saker vi tycker är jobbiga är något som bör utforskar med lykta. Det är en av dom största utmaningarna. Det jag försöker komma in på är det här med gruppen, eftersom jag låt säga har en utmaning framför mig som handlar om svek, är det så att alla andra också har det samtidigt men i andra skepnader? Hur ser man sin utmaning och hur bemöter man den? Utmaningarna man springer in i är repetitiva och försvinner aldrig om man inte brottas med dom.

Möt ditt lejon.

Det är det som livet handlar om. Utan att göra det så fastnar man på samma spår. Kanalen återupprepas och du kommer aldrig vidare. Det är som att spela Mario bros men alltid dö på samma level, det svåra hoppet som du måste klara för att klara spelet. Precis lika är livet. Allt finns där utav en anledning. Allt finns där för att guida dig i det du kallar livet. Alla dom största brottarna av problemen har vart där du är idag. Dom vågade möta sina lejon och dom vågade vara nummer ett. Jag menar inte att alla ska bli bäst i världen på att spela fotboll, åka rymdraket eller bli Tiger Woods. Jag menar bara att du borde vara lycklig i ditt eget skinn. Om det nu finns något som är lycka, allt är ju relativt och allt är bara temporärt men ändå. Lycklig i stunden i det vi kallar nu. Tro mig jag har mycket kvar att lära, enormt mycket kvar. Jag hoppas jag orkar ta tag i det snart.

 

– KRJ

 

Sidnot.

Läser en bok om en snubbe som är astronaut:

 An Astronaut’s Guide to Life on Earth

Han bestämde sig när han var nio år att han ville bli astronaut. Väldigt många livslektioner att lära av denna mannen, det senaste är att alltid sikta på att vara en nolla. Var inte en minus eller ett plus, var en nolla när det väl behövs kommer du vara så väl förberedd att du automatiskt kommer bli en plus. Siktar du på att vara en plus blir du automatiskt en minus. Var en nolla, le, lyssna och vara genuint lycklig och intresserad så kommer lyckan av sig själv.

Resande arbetande 19-åring

P1040306

Resande säljare

Jag vet inte varför, men jag började plötsligt minnas tillbaka från min arbetserfarenhet.

Vart ska detta ta vägen, det är alltid lika spännande att sätta sig vid burken och låta fantasin få sväva fritt för en stund. Man vet liksom inte riktigt vart hjärnkontoret kommer ta iväg en på för äventyr. Samtidigt som det är ångest laddat, spänt och krävande. Det är som när man är arbetslös, när minsta skitgrej blir till stora jobbiga problem. Att plötsligt en dusch ses som dagens största äventyr. Idag är mitt äventyr det här. Att sätta mig ned och jobba mig in i hjärnbarken i några minuter. Att försöka öppna luckan till det kreativa där inne. Det som hjälpt mig ur så många kriser förut. Hur ska det gå idag? Det vet inte ens jag.

De var den där gången jag slutade gymnasiet. Som alla andra 19 åriga skitstövlar trodde jag att jag visste allt. Jag hade ju trots allt gått i skolan i 12 år. Jag trodde att livs erfarenhet mot färska studier inte var någon match. Jag trodde bara för jag hade bott själv så visste jag så mycket om livet. Det var inte sant. Ju äldre man blir desto visare är man. Så enkelt är det. Livserfarenhet, det är det som utvecklar och puttar in individen på nya tankebanor och upp på nya nivåer. Så där kom jag 19 år utexaminerad gymnasie elev med slutbetyg från Handels/golf programmet i Åtvidaberg. Studentfesten och balen var avslutad och mina föräldrar hade packat flyttbilen som skulle ta mig med tillbaka till min hemort. Sommaren låg för framtiden och golfklubborna var med mig. Min sista dag fick jag besök från en tidigare kärlek och hennes vännina. Det blev gråtfest och vi sa farväl. Oftast inser man inte att det är farväl förens långt senare, men den här gången var det annorlunda. Det var definitivt. Jag hade inte längre någonstans att bo, jag hade inte längre någon plan. Jag hade fått ett fem veckors sommarjobb på hembyns största kyrkogård. Första dagen när jag satt på åkgräsklipparen körde jag rakt in i en stolpe och fick hela glas kupan krossad på mitt flak. Jag har alltid vart en slowstarter. Sommaren gick och jag hade mycket trevligt. Sen kom hösten och det började bli dags för att hitta på något nytt. Min kupan och vapendragare från Åtvidabergs tiden kommer ifrån Peking (Sveriges, inte Kinas). Han hade fått arbete på något som på den tiden hette Campuz Mobile. Företaget var moderskeppet för denna typ av: direktsälj framträdande. Idén gick ut på att stå på Konsum, Ica, Ullared och diverse andra platser och sälja mobiltelefoner till människor som skulle införskaffa färskvaror. Du vet. Jag fick en intervju och hoppade på bussen till Stockholm. Eftersom jag har två timmar in till Stockholm så var jag där väldigt tidigt. Jag blev placerad i ett konferenslokal/väntrum och stirrade in i väggen. Efter en stund kom en man från Sandviken och slog sig ned vid min sida. Vi samtalade och det visade sig att han också skulle på intervju. En tid gick och hela väntrummet fylldes av 20-talet individer som alla skulle på intervjuer. Dom flesta i tidigt 20 åren, och dom flesta tjejer.

Vi blev inkallade i en konferenslokal och placerades framför en TV. En kort film om information om företaget, vad dom sysslar med och deras affärsidé snurrar på burken framför mig. Jag har strategiskt placerat mig nära dörren och alla i lokalen kämpar med att framhäva sig själva. Intervjuaren som startade filmen har lämnat lokalen och när filmen är slut blir det alldeles tyst. Efter en tid säger jag ”Kan inte det här vara något test?” Det blir oroligt och dom flesta inser att så kan vara fallet. Jag som satt mig nära dörren tvekar inte utan går rakt ut i kontorslandskapet och meddelar dom kostymklädda herrarna och damerna att filmen dom spelade för oss har avslutats och att vi inväntar deras framtida lektion. En kvinna släpper sina saker och kommer in. Något positivt måste ha hänt, för efter en privatintervju och någon dag passerade så meddelas jag att jag fått arbete. Jag hamnade i samma team som Åtvidabergs kumpan och jag hamnade i samma team som min nya bekant från Sandviken. Efter några dagars utbildning blev det dags att börja arbeta. Jag fick en supermobil i näven, en rödväst och en tågbiljett till Göteborg, jag ska jobba med Caroline från Linköping.

   I Göteborg

När jag kommit fram till Sveriges baksida, möts jag av en liten atletisk blond tjej med östgötska dialekt. Hon tar med mig till hotellet och det visar sig vara en båt. Ibis båten i Göteborg. Morgonen efter ska vi vidare till Trollhättan och min nya blonderade vännina förklarar för mig att hon inte är ägare av ett körkort. (Ni ska veta att jag inte är världens starkaste chaufför, speciellt inte när jag var 19 år.) Mitt blod frös till is och jag var beredd att hoppa av båten. ”Men hur kan du få jobba som resande säljare om du inte har körkort?”. ”Hur har du tänkt jobba som resande säljare om du inte kör bil?”. Svarade miss Linköping tillbaka i ett rasande tempo. Jag tog mig i kragen och jag körde tjejen och mig runt i landet och sålde mobiltelefoner. Min första vecka så besökte vi ställen som, Göteborg, Trollhättan, Borås. Veckan efter hade jag blivit schemalagd att arbeta med en annan kvinna i Kalmar. Så efter att ha levt med miss Linköping i en vecka släppte jag av henne någonstans på vägen och brassade vidare mot Kalmar. Innan avfärd fick jag ett sms där det stod att jag skulle plocka upp min nya kollega i Alvesta. Campuz Mobile fungerade på så sätt att någon gång under veckan fick du ett meddelande om vart, med vem, och vilken bil du skulle ha kommande vecka. Sen var det ditt jobb att planera och sedan höra av dig till en snubbe som satt och bokade hotell, bussar, tåg, till och med flyg åt alla anställda. Ett helt galet nätverk av komplicerade trådar. Hur som helst, Alvesta.

Jag hade blivit sänd att plocka upp ännu en blond skönhet i min kareta. Vid en parkerings plats i Alvesta hoppade hon in i bilen och vi började bekanta oss. Vi skulle till Kalmar och hon hade lite pejling på vart vårt lilla krypin skulle ligga. Jag och denna härliga madam gled runt i södra Sverige tillsammans och fick en vecka till tillsammans, fast med utökning. Vi plockade upp en tjej som jobbade som skådespelerska normalt och plötsligt var vi tre. Vi var i Karlskrona, Kristianstad, Malmö och Trelleborg. Ni minns Sandviks pojken. Han var ensam i Falkenberg då någon plötsligt sagt upp sig, så jag fick kasta mig upp dit och kupera med honom. Så fungerade livet. Jag spenderade två månader på företaget då jag inte är någon större säljare. Men jag var nöjd, belåten och väldigt många erfarenheter rikare. Dom platser jag minns jag jobbade på är: Trollhättan, Borås, Halmstad, Kalmar, Karlstad, Ljungby, Värnamo, Jönköping, Huskvarna, Falköping, Trelleborg, Stockholm, Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Karlskoga, Kristinehamn, Örebro, Västerås, Södertälje, Timrå, Sundsvall, Umeå. Jag jobbade med en snubbe som gjorde egna beats och sålde från Djursholm, en kvinna som gillade att springa medan jag satt på pubar och drack öl, med en albino, En kvinna som bara hade en arm, en stekare från Stockholm, med min Åtvidabergs kupan, flera svängar med Sandviks mannen. Jag åt middag i Värnamo med högsta hönset och jag fick även möjlighet att arbeta med snubben som utbildade säljcheferna. Han tycker jag såg så snäll ut att jag borde bara ställa mig framför folk, eller bara stoppa deras kundvagnar. Det testa jag men det passade inte mig.

Det var galet roligt, stressigt, svårt och givande. Vad man hinner med på två månader. Jag känner folk som jobbade där i över två år.

-KRJ

Ett år

P1060583

Ett år ska summeras.

Jag har plötsligt drivit hemsida i ett år. Jag har suttit och författat i ett år. Det är galet. Det är galet vad tiden går fort när man ser tillbaka. En viktig livs läxa när livet ska summeras.

Förra året vid denna tidpunkt hade jag gått på min sista ledighet på Staples, i Oslo. Mina saker var nedpackade och skickade till Hallstavik och Malmö. Resan till Indien brände i fickan, och jag stressade mig själv med att jag måste få igång min hemsida. Jag kunde inte någonting om hur man driver eller hur man sätter upp den.

Jag blev Vegetarian och sedermera Vegan i Juni.

Året startade som sagt med ett Indien äventyr i tre och en halv månad. Höjdpunkter som Hampi, Kolkata, Darjeeling, Varanasi, Delhi, Kashmir, diverse städer och byar i Himalaya och väldigt mycket mer.

Efter det blev det gråtfest och säga på återseende till min älskade kvinna och sticka tillbaka till Norges huvudstad för att införskaffa lite extra riksdaler. Där blev det ny arbetsplats, Bikram Yoga, Poesi och ett och annat kul klipp. Släng även in ett bröllop i Finland och lite historier om Zigenare, meditation och en heroinist så har du en kul sommar. Allt finns givetvis att läsa för dig om du missa något.

Efter sommaren blev det dags för lite semester så jag packa min rygga igen och flög ned till Prag. Där bodde jag med några couchsurfing vänner som även styr med Iron man. Jag tog en trip till några bekanta från Indien sejouren i Hamburg och besökte Reeperbahn. Sen hängde jag med hemlös i Munchen, samt kuperade med pilot utbildare från Australien.

Tillbaka på hemmaplan igen efter 5 år till fots började jag studera Matematik och Engelska igen. Då har jag bjudit på lite anekdoter från min ungdom, och delat med mig av mina tankar under lite mörkare tider på året. Fortfarande sitter jag och inväntar snön och grämer mig att jag suttit och utlovat Vasalopp deltagande. Ibland går förnuftet utöver samvetet.

Jag kommer minnas 2013 som det året jag tog min frihet tillbaka. Året jag äntligen vågade packa en väska och upptäck en helt annan del av världen. Jag kommer minnas det som det året jag vågade separera med min kärlek och testa vår kärlek på de djupaste hav. Jag kommer minnas 2013 som det året jag vandrade en liten bit på det jag kallar mitt liv. 2013 blev året jag bromsade upp, andades och luktade runt omkring mig. Det var året jag delade mina tankar med er ute i världen. Det blev året jag vågade lätta mitt hjärta lite mer, även om jag förmodligen blev ännu mer insluten. 2013 blev året jag blev mer som mig själv igen. Mer som den lilla skolpojken jag lämnade hemma för 11 år sedan. Det blev året jag tog på mina gamla skor igen, vågade se mig om och inte vara rädd för att gå samma väg tillbaka igen. 2013 var året jag delade kollektiv med en skara vackra damer. Det är året jag lärde mig om Venezuela och varför jag inte får åka dit ensam. Jag lärde mig mitt eget värde på den köttfria marknaden. Det är året jag köpte en kamera, en webbadress, en Mac och började berättade min historia, ärligt, skarvat, men med en komisk twist. Du vet inte vem jag är, det gör inte jag heller. Jag dömmer inte dig, så jag hoppas inte att du dömmer mig. Tack för 2013, tack för allt du gjorde, tack för att jag fått överlevt 27:an. Tack för alla ni som stötar mig, tack för till alla er som tror på mig. Tack till dig. Ja du. Även om vi inte ses, även om jag inte ringer, så tänker jag på dig. Minst en gång om dagen.

Jag älskar dig.

Gott nytt år. Må friden vandra vid din sida.

-KRJ

2014, blir året då jag förhoppningsvis ska åka Vasaloppet. Jag ska hjälpa Mr Prag till att komma upp på Galdøpiggen. Jag ”ska” få mitt dröm jobb på golfklubb. Jag planerar att vara ute och resa minst en månad, oklar vilket resmål. Jag ska söka in på Universitetet. Jag planerar att bjuda på mera anekdoter och poesi stunder, på Måndagar och Fredagar klockan 15:00. Har du några önskemål, funderingar eller bara vill säga hej, kan du gärna lämna en kommentar på sidan eller sända ett mail. Ta väl vara på varandra, livet är nu.

Inget är för evigt.

Några favoriter från året:

http://www.robertjohansson.org/?p=1799 – The time I learned about love

http://www.robertjohansson.org/?p=1657 – Åland, Zigenare och 100 kilo strecket

http://www.robertjohansson.org/?p=1639 – Skype, Buddistisk medition och Skype

http://www.robertjohansson.org/?p=1555 – Revbensbrott

http://www.robertjohansson.org/?p=1454 – Öppet sinne (om en herionist)

Lycka till.

En törstig tarm

Lyckilig i indien

Vad ska jag  skriva om?

Vad ska jag berätta om denna dagen?

Hur svårt ska det vara att få fram något ur denna syltburk till hjärna. Hur kommer det sig att jag fortfarande är sliten från lördagens bravader?

Har jag lyckats bryta min handled?

Har jag fått infektion i min hand?

Jag vet inte men ont har jag. Hur kommer det sig att baksidan av att ta en fylla är hemsk. Det är verkligen riktigt jobbigt att vara bakfull. Sjuk till och med. Magen känns svart, som att man tagit ut hela tarm systemet och vänt det ut och in och skrapat det i sand. Huvudet slår det blixtrar om och tankarna som far igenom är oskarpa, negativa och ångestfyllda. Varför är det så? Varför fortsätter man att dricka alkohol? Är det verkligen värt det? Det är inte ofta jag pumpar i mig sprit längre, men det händer, det ligger latent i mitt DNA. Jag behöver en bläcka för att reboota min hjärna. Jag tycker om känslan av att vara borta enstund från verkligheten. Det är tur att man blir så dålig. Annars hade det vart mera problematiskt att sluta. ”Det är som en allergi”, såg jag nyligen på ett program där man pratade om alkolism. Dom var tre som diskuterade var av en var alkolist, en är expert på alkolism och en snubbe som hävdade att allt handlar om viljestyrka. Intressant ämne. Är det så svart vitt att man kan göra valet själv? Eller är det en sjukdom, som man kanske till och med föds med? Jag själv sitter med anlag för utveckling av törstande tarm, vilket jag är medveten om och vilket gör mig glad att jag blir så in i bomben sjuk att jag inte pallar med att göra det så ofta. Hur är det för andra? Jag tänker att du måste vara nykter och ta beslutet att dricka, inte sant? Ingen är full från början, det är ett stadie som man väljer. Suget kan säkert variera från individ till individ, och umgänge. Påverkan från sociala forum. Mörker, ensamhet, ångest, bitterhet, kärlek, sömnproblem? Säkerligen många faktorer. Hur ska man kliva ifrån sina bekymmer och leva ett mer nyktert liv? Hur ska man välja att vara nykter? Vill man det? Nu är det jul tider och jag tror det är en stor utlösare i många hem. Folk är lediga, det är mysigt att sitta hemma framför granen, man träffar människor man blir nervös och plötsigt hälls snaps och glögg i stora krus.

Hur blir det för barnen?

Ja, det kan man undra. Jag hoppas ingen behöver sitta ensam hemma. Jag hoppas barnen ska slippa se nedspydde handfat, folk som ramlar, folk som somnar vid matbordet. Jag har vart där, jag är där, jag vet vilka skador alkohol har på omdömet. Kanske ungen plötsligt får smaka på en lavett istället för den varma kramen han egentligen önskat sig. Jag hoppas inte det. Det är tuffa tider, det är inte någon lek. Livet trycker ned dig och du måste streta emot. Finn inte lösningen på flaskan, den vill dig bara ont.  Om du har allergin, fundera på vilka planer du borde satsa på, hur det hellre skulle kunna gå, om du hällde ut flaskan din i slasken. Skulle din framtid skina klarare då? Skulle du ångra att du inte hade supit på länge då? Hur skulle livet ditt se ut om du helt bestämde dig för att spola kröken? Kanske skulle det bli trist och grått, kanske skulle det bli färgglatt blått, frukta inte ta en pinne, njut av den och andas ut, livet börjar se mera ljust ut.

God Jul

-KRJ